FOLKMUSIKBOKEN  -  Jan Ling: Om folkmusikens historia och ideologi
Folkmusik under 1800-talet

Det är inte bara Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) bland diktarna i sekelskiftets Sverige som strängar sin lyra för folkmusiken. Karlfeldt skaldar om det svinnande folket. Men det finns också poetiska närbilder av pulserande liv, där sommarnattens dofter blandar sig med svett och landsvägsdamm:

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten, 
över nejden gick låten av spelet och skratten, 
det var tjoh! det var hopp! det var hej! 
Nils Utterman, token och spelmansfanten, 
han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten, 
för dudeli! dudeli! dej! (not 25)

"Bondedikten, idkad av folk, som icke genom personlig beröring känner böndernas liv, kan lätt bli jollrigt eller osant härmningsförsök efter förebilden." (not26)  

Det finns dessutom dikter som är ett slags litterär drift med böndernas liv, en konstnärlig variant av bondkomikernas förlöjligande av landsbygdens folk. Men detta ligger långt från folkmusikens insamlare och tillskyndare, vilka - med Frödings ord - "haft beröring med böndernas liv". Nils Andersson (1864-1921) var bondson och "lärde sig tidigt älska musiken när han hörde de gamla bondspelmännen". (not 27) Zorn mindes med saknad sin barndoms fäbodlåtar etc. Det förefaller som om den viktigaste drivkraften för dessa personer var att rädda detta kulturella barndomsarv med historiska och estetiska förtecken till kommande generationer. Sådana intentioner och drömmar låg också bakom skapandet av Skansen, där Arthur Hazelius (1833-1901) försökte "frysa" det förgångna i rörliga och levande figurer, som skulle uppträda som om det var deras naturliga tid och miljö: 

"Han såg brudföljet på väg till kyrkan eller ungdomen dragande ut till lek och dans. Han såg dem kläda majstången och han hörde de gamla danslåtarna, efter vilka dansen tråddes i sommarkvällen." (not 28)

På 1880-talet begav sig Nils Andersson ut på uppteckningsfärder på den svenska landsbygden. I Halland vandrar August Bondeson omkring med fiol. På Ormsö, Rågöarna och andra delar av Svenskestland börjar Otto Andersson dokumentera de unika instrumenten stråkharpa och säckpipa . Samtidigt börjar tankar och idéer om hur visor, låtar, danser, instrument etc. skall kunna hållas vid liv ta allt fastare form. Kombinationen mellan insamling och uppmuntran av en levande folkmusikutövning öppnade vägen för 1900-talets folkmusik i organiserade former och nya folkliga musikrörelser.

Folkmusik under 1800-talet
Jan Ling: Om folkmusikens historia och ideologi