FOLKMUSIKBOKEN  -  Jan Ling: Om folkmusikens historia och ideologi
Folkmusik under 1800-talet

Snart dyker också frågan upp vad man skall ta med vid insamling av folkvisor och vad man skall lämna därhän. Denna fråga är i många avseenden central, inte minst därför att man hos olika samlare i olika tider kan avläsa olika ideal. Pastorsadjunkten Levin Christian Wiede (1804-1882) svärmar romantiskt för folkvisan i alla dess former i sina uppmaningar till folkvisesamlande kolleger. Men i praktiken var han själv inte på långa vägar lika tolerant. I kommentaren till visan "En krigsman så bold" (not 12) skriver Wiede: "Wisans återstående fyra versar kunna icke här återgifvas, såsom innehållande idel grofheter." (not 13)
Men det fanns också andra betänkligheter än de som utgick från en borgerlig prydhet. De nytillkomna visorna var "drafvel och uselheter" som spreds med dalkullor och annat lösdrivande folk. De borde enligt bl.a. Wiede bekämpas med billiga tryck av goda, äldre visor. Det var enligt Wiede inte tillräckligt att enbart "litteratörer ex professo" med ekonomiska möjligheter införskaffade Arwidssons fornsånger o.d. och fick ensamrätten till vår nationalskatt. Nej, det var viktigt att hitta spridningsvägar till de breda folklagren.
Angreppet på de nya visorna kunde också ta sig högstämda poetiska former. I recensionen av Svenska fornsånger skriver Erik Gustaf Geijer:

"Det finns en gedigenhet och renhet, lik Diamantens watten, som ej låter sig härmas." Denna renhet utgör en motsats till "det rännstensflöde, som nu öfwersvämmer Swealand". (not 14)

Man frågar sig hur insamlarna betraktade dessa människor som spelade och sjöng för dem. Det förefaller som om insamlarna ofta var djupt imponerade av enskilda personer, deras minne, musikalitet etc., men såg dem som undantagsmänniskor bland en i övrigt rå och obildad allmoge.
När den första samlingen med instrumentallåtar, Traditioner av svenska folkdansar (1814), utges av Olof Åhlström (1756-1835) (se kap. 2) ursäktar han sig med att harmonien "tillegnas dem som ej sjelfva ega färdighet nog att sätta den". Ackompanjemang måste det således vara i en eller annan form! I debatten kring utgåvan kritiseras Åhlström för urvalet i vilket även ingår polskor "af en ny och dålig komposition". Det är en parallell till Geijer: rännstensvatten av modern härtappning smutsar det gamla ädla diamantvattnet. Haeffner är mycket kritisk mot Ahlström och ger honom en ordentlig känga för hans nottryckarmonopol, som ger honom andra ekonomiska förutsättningar att även ge ut folkmusik. Detta är den första signalen att det börjar lukta pengar om folkvisan och låten. Åhlström är tydligen inte heller skickad att harmonisera, enligt Haeffner. Haeffner anser det inte ens "nödigt att förnöta tid och papper med uppräknandet af de otaliga felen emot Harmonien i dessa dansar". (not 15)

Folkmusik under 1800-talet
Jan Ling: Om folkmusikens historia och ideologi