FOLKMUSIKBOKEN  -  Jan Ling: Om folkmusikens historia och ideologi
Folkmusik under 1800-talet

Sången till Norden, Du gamla du friska, blev en fulländad symbol för tidens storsvenska drömmar. Även den nordiska enheten måste ha upplevts som påtaglig i sången, sannolikt tolkad i svensk favör av mången patriot. Dramatiken kring uruppförandet säger något om det nationellt-politiska stämningsläget:

"... när refrängen skulle komma efter andra versen, hände något. Mannen i länstolen (Dybeck på scenen) reste sig, kastade av sig vargskinnspälsen och stod där hög och rak i sin svarta frack och bleka skönhet. Och när hans härliga stämma fyllde rummet och genombröt kören i ett hänfört: Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden - då smattrade applåderna så, att huset kunnat sprängas, och icke många ögon voro torra."(not 18)

I första upplagan av Folkskolans läsebok 1868 står Du gamla Du fria som inledning till "Naturskildringar från fäderneslandet". Så småningom blev den i tävlan med kungssången, Ur svenska hjärtans djup, alltmer populär för att våren 1893 få kung Oscars frivilliga eller ofrivilliga stöd på vägen mot nationalsång. Kungen åhörde nämligen i Lund vid promotionsmiddagen i maj sången stående, vilket är en av många händelser som leder till dess segertåg. (not 19)
Så hade alltså svensk folkmusik bidragit till en nationell symbol under sin vandring in i det borgerliga musiksamhället.
Men vi skall följa folkmusikens uppstigande på estraden ännu ett stycke. De många berömda sångerskorna på 1800-talet, Jenny Lind, Signe Hebbe, Mathilda Enequist, Christina Nilsson, tog upp folkvisor på sina program. I den svenska romanssången finns ett stort inslag av stilklichéer som kom att uppfattas som "folkliga", oavsett ursprung och karaktär. (not 20) Bland de musiklärda fanns också en radikal riktning som ansåg folkmusiken helt överlägsen konstmusiken. Den stridbare Abraham Mankell (1802-1868) skräder inte orden i sin Musikhistoria från 1864:

"Ehuru dessa toner stå i rak motsats till den musik, som utgör vår tids leksak, och änskönt de af den vrånglärda kontrapunktisten missaktas, bevisar likväl den belåtenhet, med hvilken Stockholms musikaliska allmänhet åhör sitt lands ofta underbart sköna toner, vid de tillfällen då konserter bjuda på folkmusik, t.ex. de af Dybeck tillställda, att smaken för enkel, melodisk sångbarhet, helst understödd af fosterlandskänslan, i Sverige ännu icke utslocknat." (not 21)

Mankell berättar också en dråplig historia om "En söderns son", Rossini som så fallit i hänförelse inför Neckens polska att han efter lång tystnad utbrast: "En sådan melodi kan jag icke skrifva." (not 22)

Folkmusik under 1800-talet
Jan Ling: Om folkmusikens historia och ideologi