|
Bild 1 :7.
Christina Nilsson som Ofelia i Hamlet 1868. I operan ingick Näckens
polska. Christina Nilsson gjorde stor succé med sin tolkning på
Parisoperan. Se Nils-Olof Franzen, Christina Nilsson. En svensk saga,
Sthlm 1976, s. 145. Foto: Smålands museum.
Under senare hälften av 1800-talet är folkmusiken i pianoarrangemang
en etablerad del av det borgerliga hemmusicerandet. En annons ur Svensk
Musiktidning 1881, nr 22:
"På
Huss & Beers förlag har utkommit:
20 Original-Polskor
från Gestrikland,
behandlade för Piano
af
Gustaf Stolpe
Pris: 1 kr 50 öre
I sitt företal till det intressanta verket yttrar
utgifvaren 'Dessa polskor utgifvas icke i egenskap av dansar, det de
fordom varit, nemligen högtidliga s.k. Brudpolskor .. utan såsom små
melodiska musikstycken - ett litet bidrag till vår nationella
folkmusik. "
I musikbilagorna till Svensk Musiktidning (1881-1913) och till Damernas
Musikblad (1901-1913) finns gott om sådana instrumentalpolskor,
arrangerade för piano som ett slags lantligt pittoreska inslag i
salongsmusikens småborgerliga värld.
 När de
akademiska folkdanslagen började sitt verksamhet stod ofta någon
pianomamsell för musiken. Många utvecklade en utomordentlig skicklighet
i att följa dansarna. Pianomamsellernas spelstil och tolkning av tempi
och rytmer har säkert betytt åtskilligt för den svenska folkdansens
utformning.
Under
senare hälften av 1800-talet sker djupgående förändringar i det
svenska samhället. Fyraståndsriksdagen får 1866 ge plats för en
tvåkammarriksdag som motsvarar den borgerliga demokratins krav på
järnlikhet för de besuttna och intellektuella. Medborgarrätt kom som
bekant att heta pengar ända fram till 1909. Kvinnorna fick vänta på sin
röstritt fram till 1918. Den nya tiden medförde ökade kommunikationer,
inflyttning till städerna, och en folkupplysning genom införandet av den
obligatoriska folkskolan 1842.
Folkliga
ideologier spreds i arbetarrörelsens, nykterhetsrörelsens och
frikyrkorörelsens skepnader. Allt detta påverkar folkmusikens historia i
allra högsta grad.
Men också
en ny typ av medvetenhet börjar växa fram om folkmusikens miljö och
livsvillkor. Redan tidigt under 1800-talet hade insamlare och
folkmusikkännare allmänt beklagat hur den nya tidens "drafvel och
uselheter" fördärvat traditionsarvet. Nu försöker man identifiera
och ringa in de olika fientliga krafterna:
"Folkets
sång har tystnat! Den moderna kulturen, som i våra dagar genom ångan
brutit sig fram i de mest aflägsna landsbygder, har visserligen i mångt
och mycket röjt väg för framåtskridande och utveckling, men med den
har äfven kommit en viss realistisk äfvlan, som blott i
förvärfvsbegäret ser livets enda mål." (not
23)
Det är tonsättaren Gösta Geijer (1857-1915) som ger denna
pessimistiska bild 1895. Industrialismen och den expanderande kapitalismen
är således en av orsakerna till att "folkvisan, den innerliga,
naturfriska känslans tolk" har försvunnit. Men Geijer nekar inte
till att den nya tiden även inneburit "framåtskridande och
utveckling".
I
diskussionerna om och kring folkskolans tillblivelse fanns olika
skiljelinjer beträffande dess roll för folkkulturens bevarande.
Läskunnighet och medvetenhet kunde innebära en fara för traditionerna.
Å andra sidan kunde man ju genom folkskolan sprida det gamla
traditionsarvet.
Folkskolans
roll som "folkbildare" för såväl fattig som rik har sannolikt
överdrivits. De försök som gjordes att inom skolans ram föra folklig
visa och kultur vidare var dessutom alltför svaga och sporadiska för att
kunna förankra en allmän känsla för ett nationellt kulturarv. Därvid
skiljer vi oss från bl.a. våra nordiska grannländer.
| 
