FOLKMUSIKBOKEN  -  Märta Ramsten: Om folklig vissång 

Vissång under 1700-talet   

Om vi försöker samla ihop de uppgifter om vissång som vi har i uppteckningar, skillingtryck och i olika omnämnanden från denna tid kan vi göra oss en hygglig föreställning om vissången i Sverige på Greta Naterbergs tid. Åtminstone vilka visgenrer som var i omlopp.
Nyss kunde vi konstatera att småvisor - alltså vaggvisor och vallvisor - var allmänt sjungna. Likaså dans- och sånglekar. Vissa ballader och kämpavisor hängde med fortfarande och en del av dem förekom också i skillingtryck. Gamla och nya skämtvisor liksom nidvisor florerade. Psalmer och andliga sånger hörde till var mans repertoar och påverkade i hög grad melodifloran. De lyriska visor som diktades under 1600- och 1700-talen - delvis efter tyska förebilder - var ofta oerhört känslosamma, allt efter tidens smak, och skillingtrycken fylldes av dem. Ofta använde man också till dessa vistexter mollbetonade melodier.
Under den gustavianska tiden blev den litterära sällskaps- och dryckesvisan snabbt populär. Texter av C. M. Bellman, A. M. Lenngren, F. M. Franzén, bland andra, spreds genom skillingtryck i stora upplagor. Åtskilliga av dessa visor har vuxit så fast i den folkliga vistraditionen att de numera ingår i varje svensks standardrepertoar, t.ex. "Gubben Noak". (not 40)
Aktualitetsvisor eller nyhetsvisor - alltså visor om aktuella händelser, om krig, om olyckor osv. - blev under 1700-talet en stor genre, inte minst med hjälp av den spridning de fick genom skillingtrycken. Och denna visgenre stod sig under hela 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. Exempel på sådana visor från vårt eget århundrade är alla de visor som diktades i anledning av Titanics undergång 1912 och tågolyckan vid Getå 1918. Så sent som 1973 skrevs en visa i anledning av Norrmalmstorgsdramat. Aktualitetsvisorna har nästan undantagslöst skrivits till populära samtida melodier (jfr Sinclairsvisan).
Arbetsvisor har hittills inte berörts, vilket beror på att det finns väldigt få tidiga belägg på visor som knutits till ett bestämt arbete. Naturligtvis har den sångglade i alla tider sjungit till och under kroppsarbete, hushållsarbete och hantverk. Olika yrkeskategorier har namn om sig att ha sjungit mer än andra, t.ex. skräddare och smeder. Men i de flesta fall handlade det om visan som förströelse.
I de fall visan fungerat rytmiskt - för att underlätta tungt arbete - är vi inne på den egentliga arbetsvisan eller ibland snarare arbetsramsan. Shantyn - den rytmiska arbetsvisan till sjöss - finns belagd internationellt från 1600-talet och framåt. Säkert har den också sjungits av svenska sjömän under segelskutornas århundraden, även om vi inte har direkta belägg förrän på 1800-talet. Ungefär likadant förhåller det sig med baxar- och pålningsramsor. De första uppteckningarna av dem gjorde Aug. Strindberg och hans bror i Stockholm vid 1800-talets mitt under föregivande att de sjöngs på 1730-talet (Lundin-Strindberg, Gamla Stockholm). Men säkert har de sjungits längre tillbaka - före maskinåldern var dessa ramsor nödvändiga för att utföra vissa tunga arbeten som skulle göras i lag.

 Vissång under 1700-talet   
Märta Ramsten: Om folklig vissång 
Överblick, Folkmusikboken

Svenskt visarkivs webbplats