Vissång under 1700-talet   

Vissång under 1700-talet

För att få en bakgrund till vissjungandet under det följande århundradet är det nödvändigt att se vad som i mellantiden publicerades i sångväg som de läskunniga av allmänheten hade tillgång till.
1695 - några år efter det att Bröms Gyllenmärs och Ingierd Gunnarsdotter avlidit - kom den första stadfästa Swenska Psalmboken och två år senare publicerades melodierna i en koralbok. 1695 års psalmbok, som hade föregåtts av många småsamlingar med psalmer och andliga visor, blev snart den verkliga folkboken. När den avlöstes av den Wallinska psalmboken år 1819 hade den utkommit i 250 upplagor och sålts i 1 1 /2 miljon exemplar!

Bild 10. Sions Sånger från 1743. Foto: KB.

Som en protest mot den ortodoxa 1695 års psalmbok kom under 1700-talet flera pietistiskt och herrnhutiskt färgade sångsamlingar t.ex. Mose och Lambsens wisor 1717, Sions sånger 1743-45 som trycktes i ett 20-tal upplagor och Sions Nya Sånger - eller Rutströms sånger som den också kallas - från 1778 som sammanlagt utkommit i drygt 35 upplagor.
Psalmen och den andliga sången intog en central plats i de folkliga sångrepertoarerna under 1700- och 1800-talen. Förutom att psalmer och andliga sånger sjöngs i kyrkan resp. vid olika religiösa sammankomster användes de också i hemmen vid enskilda andakter och vid s.k. husandakter fram till att dessa förbjöds genom Konventikelplakatet år 1726.
Det finns åtskilliga exempel i 1700-talets skönlitteratur och resebeskrivningar på psalmens användning utanför kyrkan. Från Sala silvergruva berättar biskopen Anders Rhyzelius 1702 att man dagligen under nedfärden i gruvan sjöng psalmen "På tig hoppas jag, o Herre kiär" och vid uppfärden från schaktet "Wår Gud är oss en wäldig borg". (not 27) Från 1700-talets mitt beskriver Samuel Ödmann (Hågkomster från Hembygden och skolan) det dagliga livet i morfaderns prästgård i Vislanda, Småland. Husets folk väcktes kl. 4 och flera av pigorna började dagen med att spinna.

"För att icke överraskas av sömnen vid spinnrockarnas sövande sorl, sjöngos morgonpsalmer; men så snart adventstiden ingick, förvandlades dessa till julpsalmer, som fortsattes hela dagen jämte arbetet. Alla sjöngos ur minnet och upprepades immerfort." (not 28)

Likaledes från Småland omtalar Hyltén-Cavallius i Wärend och Wirdarne att det sjöngs många psalmer vid bröllop och att det vid 1700-talets mitt var sed att när bröllopståget återkom till gården

"hela skaran intågade i brud-stofvan, ordnad till en högtidlig procession och under afsjungande af psalmen: 'Helga Trefaldighet, statt oss bi.' Sedan presten välkomnat skaran med ett tal, sjöngs ytterligare psalmen: 'Kom Helge Ande, Herre Gud.' Vid graf-öl sjöngs på enahanda sätt en lik-psalm, när den döde bars ut ur huset; en annan, när han emottogs vid kyrkan, och ännu en, medan grafhögen uppkastades." (not 29)

Ännu på 1700-talet saknades orgel i många svenska landsortskyrkor och vi har många vittnesbörd om att psalmsången i kyrkorna inte var särskilt normaliserad - tvärtom var den ofta lokalt och personligt färgad och man använde alternativa melodier till dem som fanns anbefallda i 1697 års koralbok. I två dagböcker från resor i Dalarna vid 1700-talets mitt får vi skildringar av hur utomstående upplevde psalmsången i några Dalakyrkor:

"Sången i Dal-Kyrkorna, i synnerhet här (Älvdalen), war jämn och underhöls med en god ordning. Orgwärk fnnes icke ofvan Leksand, ehuru mycket Kyrkorna äro påkostade, twifwelsutan efter Dal-karlen anser dem för mindre nödiga, och tycker sig sjelf kunna styra sången." (Hülphers, Dagbok ... 1757) (not 30)

 Vissång under 1700-talet