Insamlingsarbetet intensifieras och breddas   

Bild 7. August Bondeson (1854-1906) i livfull pose i fotoateljén 1880. Förmodligen är detta Bondesons kostymering för landsmålsframträdandena. Dräkten hemifrån, fiolen mot bröstet och glimten i ögat!

Bondeson samlade visor och andra folkminnen i sina halländska hemtrakter, men framträdde också flitigt med sitt material. Iklädd folkdräkt eller andra bondska plagg berättade han historier, sjöng och spelade fiol.
August Bondesons tryckta vissamling Visbok - Folkets visor sådana de leva och sjungas ännu i vår tid (1903) markerar en delvis ny syn på den folkliga musikutövningen. "Det viktigaste villkoret för utgivandet av folkets visor är att lämna dem sådana, de verkligen erhållits. Även det kortaste fragment äger sitt värde, då det återgives äkta med sin melodi. Det duger ej att med flera brottstycken av samma visa söka hopflika en komplett dylik. Den blir i alla fall förvanskad ... Knappast bror eller syster, ännu mindre föräldrar och barn sjunga, om de en tid varit skilda, sin visa alldeles lika. Därföre är det ock av vikt att angiva personen, som lämnat visan", (not 16) skriver Bondeson i förordet. Det är åsikter man får leta förgäves efter i Geijer-Afzelii, Arwidssons, Dybecks m.fl. tidiga utgåvor.
I Bondesons Visbok är visorna uppställda efter sångarna, vilka presenteras med namn, yrke och hemort. Läsaren får härigenom en uppfattning om varje enskild sångares person och repertoar. Bondeson har heller inte väjt för nyare visor. Detta ökar ytterligare trovärdigheten i repertoarbilden.
August Bondeson är den förste som i en tryckt utgåva ger konturerna av traditionsbäraren som person. I jämförelse med de äldre tryckta samlingarna kan vi iaktta en klar förändring, som inte är någon tillfällighet. För pionjärerna var folkvisan en anonymt skapad yttring, som de mera av en slump mötte ur en samtida medmänniskas mun. Folket man ägnade sig åt var en stor massa - inte en samling individuella personligheter.
Invid visorna i böckerna meddelas till en början aldrig ursprungsort, än mindre person. De första försöken till precisering av härkomst är diffusa - visan eller låten anges stamma från "Närke" eller "Norrland". Vid 1800-talets mitt noterar Richard Dybeck i sina utgåvor de aktuella socknarna. Sångarna och spelmännen är ännu ointressanta som individer. Folkmusiken lever anonymt, fastän i kända bygder.
Sakta tonar Herders folkvisebegrepp bort hos samlare och utgivare. I stället sätts traditionsbäraren allt mer i centrum - och denne ges drag av konstnär enligt det borgerliga konstnärsidealet.

  Insamlingsarbetet intensifieras och breddas