Insamlingsarbetet intensifieras och breddas   

Bild 8. Sörmlandsspelmannen Anders Andersson, Lästringe, har porträtterats för Svenska låtar. Fotot är taget utanför Högloftet på Skansen i Stockholm, troligen i samband med någon spelmansstämma där. Spelmannen bär "civila" kläder av då modernt snitt. Det står som en påminnelse om folkdräktens förändrade status. I dag används den huvudsakligen som ett representationsplagg för hembygden i högtidliga sammanhang. I början av seklet ansågs den traditionella klädseln omodern och alltför avslöjande om bärarens lantliga hemvist. Foto: Nordiska Museet.

Svenska låtar utgör i själva verket en massiv hyllning till den individuella skickligheten och skaparkraften. Låtarna spåras bakåt till kända spelmän så långt det är möjligt. Spelmännens läromästare anges noggrant - likt uppgifter om stora konsertsångares sånglärare i operahusens programblad. Av "folket" som grå massa finns inte mycket kvar.
Svenska låtar var huvudsakligen en skapelse av den skånske juristen Nils Andersson (1864-1921). Som medlem av Skånska landsmålsföreningen i Lund började han samla instrumentalmelodier under 1880-talet, först i Skåne, senare i andra delar av landet. Hans tidigaste skånska uppteckningar publicerades 1889 av föreningen under titeln Skånska melodier.

Bild 9. En av de sällsynta bilderna av Nils Andersson (1864-1921) i färd med att teckna upp låtar. Spelmannen är Gössa Anders Andersson från Orsa. Fotot är sannolikt taget 1921 i Stockholm. Lägg märke till Nils Anderssons flöjt på bordet. Med hjälp av detta instrument utförde han alla sina uppteckningar. Foto: Musikmuseet.

Under vårt sekels första år föddes hos Nils Andersson idén om ett landsomfattande bokverk med spelmansmelodier och han började genast söka medarbetare. Andersson avled emellertid strax innan det första häftet var färdigt. Redigeringen och det återstående uppteckningsarbetet anförtroddes åt en av hans medhjälpare, Olof Andersson (1884-1964), ursprungligen frisör från Åhus.
Ett motsvarande insamlings- och publiceringsarbete initierades vid ungefär samma tid i svenska Finland. 1917 utkom efter flera års förberedelser första bandet i den imponerande serien Finlands svenska folkdiktning, som ännu inte är avslutad. Verket avser att presentera all finlandssvensk folkdiktning.
Den störste bidragsgivaren till utgåvan och den mest framträdande folkmusikforskaren i Svenskfinland under flera decennier var Otto Andersson. (1879-1969). I mycket inspirerad av verksamheten i Sverige gjorde han omfattande uppteckningsresor i hela svenska Finland samt bland den svensktalande befolkningen i Baltikum. Hans vetenskapliga insats inom folkmusiken var väldig, vilket skiljer honom från hans svenska samlarkolleger. Sett ur denna senare synvinkel var de båda svenska Anderssönerna, Nils och Olof, landets sista amatörsamlare av format. De var slutet på en lång kedja av folkmusikentusiaster, vilkas formella yrkeskunskaper fanns på helt andra områden.

  Insamlingsarbetet intensifieras och breddas