FOLKMUSIKBOKEN  - Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor

  Insamlingsarbetet intensifieras och breddas   

På Gotland samlade bröderna Per Arvid Säve (1811-1887) och Carl Säve (1812-1876). Särskilt den förstnämnde hopbragte en omfattande samling, som kommit ut av trycket i våra dagar.
Som en märklighet bland 1800-talets tryckta folkvisesamlingar framstår Filikromen, utgiven i nio häften 1850-65 av litteratören Ludvig Teodor Öberg och uppkallad efter en stockholmsk gatusångare. "Hittills otryckta skämtsamma sånger" lovar undertiteln. Och visst innehåller häftena både skämtsamheter och visor som dittills inte publicerats. De drygt tvåhundra numren utgör en synnerligen brokig blandning. En hel del texter är återgivna på dialekt - vilket den gången var nästan nytt. Vi återfinner även några danska och norska visor. Någon samling med "svenska fornsånger" ville Öberg uppenbarligen inte skapa.
Innehållet avviker starkt från tidigare folkviseutgåvor. Här finns ingenting av högstämdhet och vördnad inför ett historiskt arv. Filikromens visor skulle inte avnjutas med slutna, drömska ögon i bildat borgarumgänge. Nej, man får snarare en aning om den genuint folkliga repertoaren. Kanske beror det på att Filikromen inte gavs ut med några högre syften utan snarare var en spekulation i den folkliga smaken?
Under 1860- och 70-talen ökade intresset för den folkliga kulturen ytterligare, vilket resulterade i nya initiativ för att samla såväl andliga som materiella kulturprodukter. Insamlingsarbetet fick mera institutionaliserade former, parallellt med en fortsatt verksamhet byggd på enskilda personers entusiasm, enligt modell från seklets början.
I början av 1860-talet bildades de första fornminnesföreningarna, 1872 grundade Artur Hazelius den Skandinaviska-etnografiska samlingen, senare omdöpt till Nordiska museet, och samma år bildades den första landsmålsföreningen. Som en följd av det stegrade folkviseintresset publicerades 1880 en andra upplaga av Svenska folkvisor från forntiden nyredigerad och utökad av Richard Bergström och Leonard Höijer.
I de nybildade landsmålsföreningarna, som tillhörde universitetsstäderna och var knutna till nationerna samlades intresserade studenter för att ägna sig åt folkminnen. Umgänget skedde i lagom doser av allvar och nöje.
Allvaret kunde t.ex. bestå av upptecknings- och uppordningsarbete. Studenterna sändes ut på sommarferierna för att leta sägner, sagor, dialektuttryck, visor, låtar och mycket annat. Väl tillbaka i Uppsala eller Lund sorterades uppteckningarna in i föreningens arkiv eller bearbetades för publicering.
Men redovisningen av sommararbetet kunde också ske under nöjsamma former - snarlika tablåerna i samma miljö ett par decennier tidigare. Föreningarna arrangerade landsmålsaftnar, i vilka medlemmar läste berättelser på "mål", sjöng "äkta" folkvisor eller uppträdde som bondfolk i största allmänhet.

  Insamlingsarbetet intensifieras och breddas   

Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor
Överblick, Folkmusikboken

Svenskt visarkivs webbplats