FOLKMUSIKBOKEN  - Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor

  Insamlingsarbetet intensifieras och breddas   

"Får du derföre, vid tillfälle af ett muntert lag, ett dansnöje, eller under en resa, eller i skogen eller från ladugården, eller från Waggan höra ett sångstycke, en lek, en visa, vare sig hvilken slagdänga som helst, så bönfaller jag att du värdigas taga reda på den" (not 13)

skriver prästmannen Levin Christian Wiede (1804-1882) och anmäler med de orden en betydligt vidare syn på folksången än sina äldre samlarkolleger.
Wiede var huvudsakligen verksam i Östergötland. Vid sidan av sina präståtaganden var han intensivt sysselsatt med att samla fornfynd åt dåvarande riksantikvarien Bror Emil Hildebrand. Parallellt spårade han upp visor, sånglekar och instrumentallåtar - äldre och nyare - bland folk han mötte. Resultatet blev en ovanligt omfattande och nyansrik samling uppteckningar, som har tryckts först i våra dagar.
1800-talets skillingtrycksrepertoar blev genom Wiedes försorg för första gången nedtecknad ur folkmun. Men förståelsen för de nyare visorna satt ibland långt inne. "Uselheter och drafvel som med dalkullor sprides", löd Wiedes omdöme om vissa visor.
L. Chr. Wiede var en av de första som upptecknade visor enbart av intresse för deras melodier. Om en visa står det antecknat att "den anföres här synnerligast för melodiens skull". (not 14)
Under 1800-talets första decennier var vissamlandet en angelägenhet för en begränsad skara. Vi känner de flesta både till namn och gärning. Men sakta spreds intresset för det folkliga utanför de litterära kotterierna.
På 1840-talet vanns de kretsar som en gång sett de nya impulserna födas: studenterna i universitetsstäderna. I Uppsala och senare även i Lund blev dyrkandet av de provinsiella kulturerna ett mode, ja närmast ett svärmeri. Man iscensatte bl.a. folklivstablåer för att levandegöra allmogens seder. 1845 skickade t.ex. studenter av Västmanland-Dala nation i Uppsala efter 70 folkdräkter från olika dalasocknar. I dem uppträdde man under majfesten detta år. Man hade t.o.m. rekvirerat en dalkulla och två dalkarlar för att instruera studenterna i de rätta danserna.
I samma miljö föddes Fredrik Dahlgrens välkända folklustspel Wärmlänningarne (1846), som ju i mycket överensstämmer med den beskrivna dalafesten.
Liknande tablåer gav fornforskaren Richard Dybeck (1811-1877) med sina "soaréer med nordisk folkmusik" i Stockholm. Under den första soarén framträdde han med sin egen dikt Du gamla, du friska, satt till en folklig balladmelodi från Västmanland. Den dikten blev senare i formen Du gamla, du fria Sveriges nationalsång.
Dybeck var en av de flitigaste samlarna och bearbetarna under 1800-talet. I Han gjorde mångfaldiga resor för att spåra folkmusik, sägner, talesätt, seder, folktro, fornfynd och annat som kunde påminna om Sveriges rika historia. Han hade också många kontakter med likasinnade, vilket resulterade i stora volymer insamlat gods.
Dybeck publicerade en hel del, bl.a. i den egna tidskriften Runa. Fäbodlivets musik, som han var en av de första att uppmärksamma, behandlade han i Svenska vallvisor och hornlåtar (1846). Dybeck menade insiktsfullt att

"de tonuttryck, vilka allmogen ... benämner hornlåtar, innefatta grundtonen först till vallvisorna, som därav omedelbart utbildats, och sedan till allt vad svensk folkmusik heter." (not 15)

"Hr Dybeck är visserligen fornforskare, men han är måhända ännu mera poet", skrev en recensent i positiva ordalag om den sistnämnda boken. Omdömet gäller stora delar av Dybecks gärning.

  Insamlingsarbetet intensifieras och breddas   

Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor
Överblick, Folkmusikboken

Svenskt visarkivs webbplats