Vissång under 1800-talet och framåt  

Bondkomiken som genre uppstod egentligen i studentkretsar. I kap. 2 kan vi läsa om hur landsmålsföreningarna i universitetsstäderna på 1880- och 90-talen arrangerade landsmålsaftnar där man sjöng eller berättade på "mål", spelade låtar och klädde sig i "allmogedräkter". Medicinstuderanden August Bondeson var en av dem som sjöng och spelade fiol på dessa aftnar. En annan var fil. kand. K. P. Rosen med artistnamnet Jödde i Göljaryd. Den senare varvade dialekt- och folklivsstudier med framträdanden i Uppsala. 1893 uppträdde han för första gången på Skansen i Stockholm med berättelser och anekdoter på småländska och "bondska" visor. Jödde i Göljaryd fick många efterföljare: Nergårds-Lasse, Skånska Lasse, Schwente i Flena och många fler som var och en lanserade folkkära slagnummer. Den som först lanserades som "bondkomiker" var Lars Bondeson (eg. Carl Öhlin) som på 1890-talet började uppträda på olika Stockholmsscener. Han odlade de "humoristiska bondvisor" som sedan kom att bli utmärkande för genren. Till att börja med uppträdde han i hälsingedräkt, sedan i en "folklig fantasidräkt med broderier på väst, jacka och strumpor". (not 44)
Som vi ser är steget inte långt från sekelskiftets bondkomiker till 1970-talets unga folksångare. Båda har sina rötter i studentkretsar. Repertoaren består i båda fallen av folkliga visor som gärna sjunges på dialekt och i bakgrunden skymtar - från olika utgångspunkter - en idealisering av äldre folkliv, framför allt som det odlats hos den svenska bondebefolkningen. Den yttre ramen är också densamma - man sjunger folkliga visor inför en publik som delvis känner igen sig, delvis upplever dessa visor som någonting exotiskt. Också klädseln har paralleller - man undviker bestämda folkliga dräkter och klär sig gärna "folkloristiskt" med näbbskor, långa kjolar, schalar, broderade västar, snusnäsdukar osv.
1970-talets intresse för den folkliga visan har dock inte fötts ur nationalromantisk anda. Här är det snarare fråga om en internationell folksångarvåg som nått Sverige och som fått en yngre generation att ta upp den svenska folkliga visan. Man har också en politisk motivation - att som en protest mot kommersiellt styrd musik ge tillbaka folket dess egna visor.
Mellan sekelskiftet och 70-talet har det naturligtvis hänt mycket med den folkliga sången. Den har gått nya vägar och fått nya funktioner och somligt av detta antyddes i inledningen till det här kapitlet. Av stor betydelse för utvecklingen har varit att folkrörelserna började odla körsången. Hembygdskörer, kyrkokörer, IOGT-körer, Arbetarföreningarnas sångkörer och många fler har gjort att det gamla folkliga musicerandet delvis övergått i en konstmusikalisk form med helt andra musikaliska ideal och med helt annan repertoar. Den folkliga visan har fått finna sig i att i arrangerad form - i körsättning - ha blivit ett musikaliskt ideal för flera generationer av svenska folket.
Under mellan- och efterkrigstiden - alltså från 1920 och framåt - är det schlagern som vinner den breda publiken och kan sägas överta den folkliga visans roll. (not 45) Här kommer också ett nytt spridningssätt in i bilden. Det är från radio och grammofon som man lär sig en ny repertoar. Utvecklingen av schlagern när det gäller form, text och melodimaterial är ett kapitel för sig som inte hör hemma här. Men det bör ändå konstateras att schlagern i vår tid blir alltmer internationaliserad, direkt genom tryck från den kommersiella skivindustrin och indirekt genom tävlingar av typ Eurovisionsschlagern.

Vissång under 1800-talet och framåt