Vissång under 1800-talet och framåt  

Den traditionsbärare som tycks ha intresserat Bondeson mest är Adolf Olsson från Vallda i Halland. Bondeson tecknade upp ett 100-tal visor efter honom år 1900 och av dem publicerade han 72 stycken i sin Visbok. De återstående finns i Bondesons handskriftssamling. (not 42) I Albert Sandklefs biografi över Aug. Bondeson (1956) kan vi läsa om hur Bondeson kom i kontakt med denne sin främste meddelare:

"Poststationsföreståndaren Patrik Peterson sände Adolf Olsson, vanligen kallad Spelianus eller Spelarn, som patient till Bondeson; denne upptäckte att Spelarn kunde sjunga visor vilket Patrik redan förberett Bondeson på. Repertoaren var så omfattande att det tog betydande tid att teckna upp texter och melodier, och Bondeson lät sin meddelare bo hos sig långa tider."

I Bondesons Visbok lämnas följande levnadsdata om Adolf Olsson:

"Fd. sjöman, föddes i Vallda församling i Halland den 13 nov. 1841. Fadern, skeppstimmerman, dog tidigt. Modern, född i Fjärås, Halland, uppfostrade gossen. Han lärde sig läsa i hemmet, men skriva först, då han vid 19 års ålder gifvit sig till sjös. Lärde sig sjunga visor af far och mor. Förökade sin visrepertoar under 18 års segling med svenskar och norrmän. Led skeppsbrott vid danska kusten, hvarefter han öfvergaf sjömansyrket. Gick 1881 till Nordamerika (Chicago), där han vistades till 1890. F.n. brefbärare och fiolspelman i Vallda." (not 43)

Som vi ser har Adolf Olsson - till skillnad från de vissångare och vissångerskor vi förut berört - haft ett mycket brokigt liv. Och detta har också påverkat hans visrepertoar. Ett 40-tal av de visor som publicerades i Bondesons visbok har Olsson lärt sig hemma i Vallda, främst under uppväxttiden. Och vid många av visorna står det också angivet att han hört sin mor sjunga dem. Övriga visor lärde han "till sjös", "i Göteborg", "i Chikago", "på en skuta från Arendal, Norge", "af en australienfarare", "i Stockholms skärgård", "på Östersjön" osv.
I Adolf Olssons repertoar möter vi påfallande många sjömansvisor, inte mindre än 33 stycken. Det är både äldre och yngre s.k. frivaktsvisor, alltså sådana som sjöngs som underhållning i kajutan, och det är visor som sjöngs i arbetet, som t.ex. halevisan, ex. 24. Olsson har uppgivit för Bondeson att den var "allmän till sjös". Enligt upptecknarens anvisningar hade den sjungits med markerad rytm, vilket ju bevisar att den verkligen sjungits i en arbetssituation t.ex. när man halade de tunga seglen på stora segelskutor. Sjömansvisorna har Olsson i allmänhet lärt sig till sjöss eller i hamnstaden Göteborg.

Ex. 24. Halevisa upptecknad efter Adolf Olsson, Vallda (nr 288 ur Aug. Bondesons Visbok, del 2, 1903).

Vissång under 1800-talet och framåt