Vissång under 1800-talet och framåt  

Ex. 27. Vispolska upptecknad efter Adolf Olsson, Vallda (ur Bondesons handskriftssamling ULMA acc.nr 351 D 11)

Som helhet speglar Adolf Olssons repertoar säkerligen ganska väl vissången i hans egen generation och kanske också föregående generation. Visserligen saknas andliga visen- och s.k. berättelsesånger liksom varietévisor-- men detta kan förmodligen delvis tillskrivas Bondesons urvalsprinciper.
I de handskrivna visböckerna och i skillingtrycken frän sekelskiftet 1900 och ett par årtionden framåt uppträder ett har nya visgenrer som tycks ha slagit stort och snabbt. Det är dels varietévisor och kupletter dels bondkomikervisor. De är produkter av en ny typ av folklig underhållning som växer fram i städerna och i akademiska kretsar ett par årtionden före sekelskiftet.
Varietén hade franska och tyska förebilder. Berns i Stockholm började odla varietén redan på 1870-talet och på 80- och 90-talen öppnades den ena varietélokalen efter den andra. De stora namnen när det gällde varietéartister var förstås Sigge Wulff på 90-talet (Berns) och senare Emil Norlander, Axel Engdahl och Ernst Rolf. Kupletten och varietévisan slog snabbt. Skillingtrycks- och andra visdistributörer såg till att de populäraste numren spreds i hela landet och kringresande artister som tog upp de tacksammaste paradnumren hjälpte till att sprida nyheterna. Vid den här tiden började också grammofonskivan - 78-varvsskivan, "stenkakan" - bli genomslagskraftig.
Våra vissångerskor Ulrika Lindholm och Svea Jansson har sjungit in flera sådana här varietevisor. En av de mest folkkära och hållbara har varit Sigge Wulffs paradnummer "Vill ni se Kalle P" som återfinns i var och varannan handskriven visbok från 1900-talets första årtionden. Ex. 28. Texten och musiken till "Vill ni se Kalle P." skrevs 1891 av en grosshandlare från Norrköping, Edouard Laurent (1852-1920).

Ex. 28. Sigge Wulffs paradnummer "Vill ni se Kalle P" (ur Gula visboken).

Vissång under 1800-talet och framåt