Vissång under 1800-talet och framåt  

Dessa 1800-talsvisor ratades av samtida folkmusikupptecknare som såg dem som vulgära och värdelösa slagdängor i motsats till den rena folkvisan (=balladen eller den äldre lyriska visan). Skulle vi bara döma efter uppteckningarna från 1800-talet skulle vi överhuvudtaget inte veta om att dessa visor fanns och sjöngs. Men genom de stora upplagor av skillingtryck och vishäften som de trycktes i samt bevarade handskrivna visböcker vet vi att de var otroligt omtyckta och sjöngs i praktiskt taget alla miljöer.
En upptecknare som inte ratade de samtida populära visorna var August Bondeson. Han publicerade sina uppteckningar i en visbok som bar underrubriken "Folkets visor sådana de lefva och sjungas ännu i vår tid". (not 41) Och i förordet skriver han:

"Här kommer såsom hufvudpart hela hären af folkets allmännast sjungna visor från skilda tider: kärleksvisor, krigs- och beväringsvisor, sjömansvisor, nidvisor m.fl. Ty det är just dessa som bäst behöfva tillvaratagas ofta försmådda som de äro."

Helt naturligt stötte Aug. Bondeson på en sådan mängd varianter av de populäraste visorna att han inte kunde publicera mer än en eller ett par prov på de mest kända:

"Som ett bevis på samma visors ständiga återkommande harjag antecknat, att då jag tre år efter det jag börjat min samling, hörde en västerviksflicka sjunga fämtio visor, fans ej en enda ny att uppteckna."

Och om jungfrurnas (dvs. hembiträdenas) repertoar skriver han:

"De kunde som oftast desamma - nyare visor från marknadstrycket samt en och annan varietévisa."

August Bondeson är den förste visutgivare som publicerat visorna repertoarvis - han har alltså inte ställt samman visorna efter olika typer eller innehåll, utan de visor som en och samma traditionsbärare har meddelat står i en följd. Det ger oss ett lysande tillfälle att på ett någorlunda tillförlitligt sätt gå igenom en repertoar från 1800-talet.

Vissång under 1800-talet och framåt