Märta Ramsten: Om folklig vissång - Vissång under 1800-talet och framåt (4)

De många kärleksvisorna som Olsson sjöng - ett 20-tal - har han däremot lärt hemma i Vallda. De är av den typ som tillhör hans mors generation, nämligen den lyriska kärleksvisan som sjöngs mycket under 1800-talets första hälft och också förekom flitigt i skillingtryck från denna tid. Melodierna har utpräglad mollkaraktär (ex. 25).

Ex. 25. Lyrisk kärleksvisa upptecknad efter Adolf Olsson, Vallda (nr 295 ur Aug. Bondesons Visbok, del 2, 1903).

Mitt mål vill bli förtaget,
När som jag sjunga vill.
Ack, låge jag i grafven
Och var ej mera till!

Ty jag som många andra
En maka tänkte få,
Som uti sorg och vånda
Mitt nöje vara må.

Men jag ej lärt att känna,
Att kvinnors list är stor,
Som jag nu har fått spörja
Långt mer än någon tror.

En flicka, som var vacker
Samt däjelig och glad,
Hon har ock vackra kläder
Och står sig ganska bra.

Hon föll uti mitt tycke.
Jag älskade hänne så,
Jag ville våga lifvet,
Om jag kunde hänne få.

Adolf Olsson hörde till den stora skara som under 1800-talets senare hälft valde att söka sin lycka i Amerika. Han vistades där i nio år - men kom sedan hem för att bosätta sig i sin hemtrakt Vallda. Han har också ett par emigrantvisor på sin repertoar, och med emigrantvisor avses den grupp visor som i sina texter behandlar emigrationen till Amerika. Visorna berättar om tårdrypande avsked från fädernesbygden, om strapatsrika resor med emigrantskeppen, om förväntningar eller misslyckanden i det nya landet. "Vi sålde våra hemman" har väl för eftervärlden blivit den mest kända. En av Adolf Olssons emigrantvisor "Bröder vi ha långt att gå" (ex. 26) har varit mycket sjungen i Sverige, men har egentligen danskt ursprung. Visan ingick i ett sångspel från 1836 med text av H. C. Andersen och musik av C. F. Weyse. Fast i folkmun har den förstås förändrats och avviker avsevärt från originalet - vill man uttrycka sig med fackterm kallas fenomenet omsjungning.

Ex. 26. Emigrantvisa upptecknad efter Adolf Olsson, Vallda (nr 297 ur Aug. Bondesons Visbok, del 2, 1903).

Träden, som på marken stå,
Söta är som socker,
Landet är af flickor fullt,
Däjeliga dockor.

Önskar man sig en af dem,
Får man straks en fyra fäur,
Ut' på mark och ängar
Väkser engelska pängar.

Höns och änder rägnar ner,
Stekta jäss och ännu fler
Flyga in på bordet,
Med knif och gaffel i låret.

Solen, den går aldrig ned,
Släkt uti hvar män'ska
Här är munterhet och sång,
Källare full champanje.

Inte är det möjeligt?
Ack jo, det är så fröjdeligt!
Skada att Amer'ka,
Skada att Amer'ka
Ligga skall så långt ifrån.

FOLKMUSIKBOKEN - Märta Ramsten: Om folklig vissång

Vissång under 1800-talet och framåt