Av ramsor som dessa framgår tydligt musikens två motsatta
användningssätt; det lockande och det skrämmande. De vittnar om att
man utnyttjade instrumentens klangmöjligheter på helt olika sätt i
skilda syften. "Bockahorn kommer mina fötter att blöda",
när det används som larmredskap ("tjuthorn") - men
"faller mig väl i öra", när det förvandlas till
"musikinstrument", när vallflickan på det blåser mjuka,
melodiösa locklåtar. De grova barklurarna och de kraftiga,
fingerhålslösa ox- och bockhornen lämpade sig utmärkt väl som
larmredskap och megafoner. Med annan anblåsning och med stoppteknik
kunde de tjäna som spelinstrument. Rikare musikaliska möjligheter gav de fingerhålsförsedda "prillarhornen". På dem kunde vallflickan locka fram rikt ornamenterade melodier. Ex.
5. Vallåt, blåst på kohorn. Efter A. Frisell, Mockfjärd. I jämförelse med hornmusiken är de upptecknade lurlåtarna i allmänhet betydligt enklare till sin struktur. Det berodde på spelskickligheten hur pass varierande naturtonsmelodier man förmådde locka fram ur instrumentet. På de korta barklurarna kunde man berika tonmaterialet med hjälp av stoppteknik, vilket av naturliga skäl var omöjligt på långluren. Som signalinstrument var lurarna emellertid utomordentligt effektiva. Ex. 6. Varglåt, blåst i lur. Idre, Dalarna. Ur Forsslund, Med Dalälven, del II:4, nr 48. Vi har hittills enbart berört några av musikens roller i relationen människa-djur. Även som signalredskap människor emellan hade både röst och instrument sin särskilda funktion och sina väl utvecklade former i fäbodarnas värld. Avstånden var långa och butöserna nog så utlämnade i svåra situationer. Lurar och horn var de enda effektiva kommunikationsmedel man hade, för att sända meddelanden mellen fäbod och bygd, från en vall till en annan och vallflickor emellan. |