Den instrumentala fäbodmusiken   

"En hustru om 38 1/2 åhrs ålder blef d. 22 Sept. under wallgång i Skogen, icke långt ifrån dess fäbodar, af en grym Björn kullslagen, och rifwen, samt biten, så att all hennes hufwudswal öfwer hjessan var afdragen, och dessutom flera sår synbara. Efter undfången skada gick hon hem til fäbodarne, förbandts af sin ömsinta man, så godt han förstod, bars på 3dje dygnet hem til sin gård i socknen af grannarne. Af osedd skada i halsen och käkarne, igenswulnade hennes svalg &c. afled på l0de dygnet." (Malung, Dalarna.) (not 34)

Förutom den skräck rovdjuren ingav, kunde ett möte med varg eller björn innebära en ekonomisk katastrof för vallkullan. Under en tjugoårsperiod (1834-53) revs bara i Leksands socken 410 kor, 135 kvigor, 35 oxar, 14 hästar och 8 fålar, småkrittren oräknade! (not 35) Vallkullan bar inget annat vapen än sin slidkniv och med den förmådde hon inte försvara sig själv och kreaturen. Hennes enda möjlighet var att försöka skrämma bort rovdjuren på något sätt; med hemska skrik och med larmande och tjut i lur eller horn. Lars Levander berättar om en liten Älvdalsflicka, vars kreatur blev anfallna av björn. Hon blev så stel av skräck att hon inte fick ett ljud ur "básun" (långluren). "Du födjär basu fö mig, lyöting" (du förtrollar vall-luren för mig, din sate) skrek hon åt björnen och drämde till honom med básun. (not 36)
Bättre tur hade Jönses-mor i Tibble, när hon mötte en björn i dalgången mellan Bastberg och Åsledsberget. För att freda sina kor "tjulâ 'o ti 'ornô, så björn skrämdôs å språng tä skogs". (not 37).
Mycket tyder på att detta har varit instrumentens ursprungliga och viktigaste funktion. I takt med att rovdjuren utrotades, blev också fäbodinstrumenten allt ovanligare. De har överallt kommit tidigare ur bruk än sången, vilken fortfarande hade sin lockfunktion att fylla.
Blåsinstrumenten hade alltså två helt motsatta funktioner som signalredskap i kommunikationen mellan människa och djur; dels att locka på husdjuren, dels att skrämma bort rovdjuren. Vitt spridda är berättelserna och ramsorna om instrumentens olika effekt och om vargens och björnens reaktioner inför vallmusiken.

Blisterpipor och fingerhorn / Låta mig väl uti öra
Tjutlurar och tjuthorn / köra mig långt bort i myra.
(Hälsingland)

Smala videpipor och getahorn / Lyster min öron att höra
Men grova arderlurar och bockahorn / Komma mina fötter att blöda.
(Grangärde, Dalarna)

Å bockehorn å arderlur / Dä vell jä inte höre
Men selgepipe å bjällelåt / Dä klinger i mett öre.
(Köla, Värmland) (not 38)

Oxahorn och mannarop, det tål jag inte höra
men bockahorn och kvinnorop, det faller mig väl i öra.
(Malung, Dalarna) (not 39)

Den instrumentala fäbodmusiken