FOLKMUSIKBOKEN  - Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor

Den tidiga insamlingen av folkmusik  

"Under Samlandet af Melodier till Visorna har jag fått en liten bisamling af Folkdansar, sådana gamla som Neckens - dessa skänkte jag Krigsrådet Åhlström, som nu börjat utgifva dem i Häften för Claver" (not 9)

skriver Afzelius i ett brev och syftar på den märkliga Traditioner af Swenska Folk-Dansar (1814-1815), vår första tryckta samling med instrumentalmelodier. Materialet är till övervägande delen Afzelius', arrangemangen är gjorda av Kungl. privilegierade nottryckaren, kompositören m.m. Olof Åhlström (1756-1835). Meningen med häftena, skriver utgivarna i förordet, är

"att rädda några dyrbara lemningar af fordna tiders musik för dans och lekar, hvilka till en del ännu lefva blott i de gamlas minne och snart skulle alldeles förgätas ... Melodierna lemnas oförändradt sådane de i Landsorterna blifvit uptecknade. Harmonien tillegnas dem som ej sjelfva ega färdighet nog att sätta dem." (not 10)

Utgåvan tänktes för salongerna. Arrangemangen är mycket lättspelade. Melodierna skulle bli en repertoar för aftonunderhållningen, inte för konsertestraden.
För varje melodi har utgivarna antecknat ursprungslandskap. Sådana uppgifter finns inte i Svenska folk-visor från forntiden, där numren är så anonyma som Herder ansåg att en äkta folkvisa skulle vara.
När man studerar de tidigaste tryckta samlingarna, kan man tycka att samlarna och utgivarna hade ett alltför känslobetonat engagemang i folkmusikmaterialet. Visst var avsikten många gånger snäv, men det saknades för den skull inte förståelse för musikens egenart. E. G. Geijer menar själv i förordet till Svenska folk-visor att

"folkvisornas element är ej papperet, utan friska luften, skogarne och den nordiska naturen. I århundraden hafva de blott lefvat i sångens melodiska vågor: slägten efter slägten hafva i deras enfaldiga toner funnit ett uttryck för sina känslor; och deras offentliga framställande för konstkännarens näsa är egentligen en strandning på det torra." (not 11)

Och visst fanns det personer som upptäckte att konstmusikens tonspråk inte sammanföll med folkmusikens: "Vill man i de gamla visorna införa några av dessa förmenta förbättringar i melodin, som ett modernt öra skulle fordra, svaras ofta af den sjungande: Herrn vill at vi skola sjunga på det nya viset?" (not 12) Orden är Haeffners, hämtade ur den välkända uppsatsen Anmärkningar öfver den gamla nordiska sången i tidskriften Svea 1818. Studien räknas som det första försöket att vetenskapligt analysera den svenska folkmusiken. Haeffner behandlar bl.a. musikens skaltoner och framlägger intressanta teorier om "den Nordiska skalan".
Afzelius båda utgåvor följdes 1834-43 av Svenska fornsånger 1-3, sammanställda av den finländske bibliotekarien Adolf Iwar Arwidsson (1791-1858). Samlingen innehåller visor från Sverige och - för första gången - svenska Finland. Visorna är upptecknade av Rääf, Afzelius, bröderna Wallman, Arwidsson själv och några till. Material hämtades också ur några äldre visböcker.
I de övriga nordiska länderna pågick motsvarande insamling och publicering under 1800-talets första decennier. Tidigast var man i Danmark, naturligt med tanke på att de ursprungliga impulserna kom från Tyskland. De första folkviseutgåvorna publicerades något år före de svenska. I Danmark koncentrerades insatserna på folkvisorna - och i synnerhet balladerna. Denna fokusering har fortlevt fram till våra dagar.

Den tidiga insamlingen av folkmusik  
Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor
Överblick, Folkmusikboken

Svenskt visarkivs webbplats