FOLKMUSIKBOKEN  - Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor

Den tidiga insamlingen av folkmusik  

Utan framgång sökte Afzelius få Rääf som medutgivare. I stället trädde skalden Erik Gustaf Geijer (1783-1847) in. Verket, som publicerades 1814-1818, fick namnet Svenska folk-visor från forntiden och är den första svenska folkviseutgåvan. Den musikaliska redigeringen överläts åt dåvarande director musices i Uppsala, den tyskfödde tonsättaren Johann Chr. Friedrich Haeffner (1759-1833). Hans insats bestod i att göra melodierna "presentabla" för publiken, att klä dem i harmonisk dräkt för att uppföra med "sång och pianoforte". Detta var ett gängse sätt att offentliggöra folkvisor, men man frågar sig hur mycket som till slut återstod av en visas ursprungliga föredrag?
Afzelius inställning till visor och vissamlande var utpräglat romantisk. I denna åskådning var han förvisso inte ensam. Rääf, däremot, hade en relativt kritisk inställning till materialet. Afzelius beskriver själv skillnaden: Rääf "har samlat med kritiskt allvar och med ett lyckadt bemödande att gagna vår hävdateckning, då jag blott samlat hvad för min känsla varit ljuft, och hvilket jag anat någon uppenbarelse ur det Folks hjerta som jag tillhör och älskar". (not 7) För Afzelius och hans meningsfränder var vissamlandet likt uppspårande av rara blommor för herbariet. Först när visorna var pressade och monterade var de färdiga att avnjutas. Den mull som närde sången bekymrade dessa samlare föga.
Hur folkvisor kunde brukas sedan de ryckts upp med rötterna berättar Afzelius målande med egna ord. Han inbjöds bl.a. till generalfälttygmästaren Helvig, där man

"efter ett par timmars samtal i vetenskapliga ämnen serverades en enkel aftonmåltid, alltid bestående af kotletter och ett glas gammalt malaga. Nu var min stund inne, och generalen ropade: 'Afzelius, gläd oss nu med en folkvisa!' Jag sjöng då någon af de gamla folkvisorna, såsom Den bergtagna, Jungfrun hon skulle sig åt ottesången gå, Hillebrand tjänte på konungens gård, Till Österland vill jag fara, eller någon annan utvald sång från vår medeltid." (not 8)

Svenska folk-visor från forntiden innehåller främst medeltidsballader. Det var den visgenre man helst ville uppmärksamma. Den var äldst, den var ädlast.
Man bör särskilt notera att samlingen även ger visornas melodier, vilket inte var någon självklarhet för samtiden.
Även i ett internationellt perspektiv är Svenska folk-visor från forntiden en relativt tidig folkviseutgåva. Den fick stor betydelse för det dåtida svenska kulturlivet. Många diktverk inspirerades av de publicerade balladerna, tonsättningar i folkton skapades och flera personer började samla visor efter att ha läst verket. Också i övriga Norden gav samlingen återklang i liknande aktiviteter.

Den tidiga insamlingen av folkmusik  
Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor
Överblick, Folkmusikboken

Svenskt visarkivs webbplats