FOLKMUSIKBOKEN  - Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor

Den tidiga insamlingen av folkmusik  

Folklivsskildringen i Sverige har en lång historia. Det verk som brukar utpekas som startpunkten är magnifikt. I det enastående bokverket Historia om de nordiska folken, utgivet 1555, ges en slösande rik beskrivning av senmedeltidens folkliv. Författaren är Olaus Magnus, en till Rom landsförvisad biskop. Vardag och fest från norr till söder skildras med stor detaljrikedom, och musiken har ingalunda ställts åt sidan. Läsaren finner en mängd musiknotiser i den digra Historian.
Olaus Magnus har dock blandat sina egna iakttagelser och hågkomster med litterära uppgifter, varför delar av innehållet måste tas med en viss försiktighet. Detsamma gäller det omfattande och intressanta bildmaterialet som i flera fall går tillbaka på äldre, utomnordiska förlagor.
Från 1500- och 1600-talen finns enstaka melodier till visor bevarade. Från samma tid härstammar ett antal böcker med visnedskrifter, huvudsakligen tillkomna i högreståndsmiljö.

Bild 3. En handskriven visbok berättar mycket om sin ägare. I den har favoritvisorna tecknats ner för att fästas på repertoaren. Långa, berättande vistexter brukar dominera - de är svårast att hålla i minnet. Eftersom visböckerna oftast kom till i ungdomen, finns i allmänhet ett stort inslag av kärleksvisor. Ibland kan visorna t. o. m. vara daterade. I sådana fall kan man i detalj följa visintressets utveckling hos sångaren. Ur Svenskt visarkivs samlingar. Foto: T. Ivarsson.

Insamlingsverksamhet i nutida mening bedrevs under 1600-talet. Inriktningen var "antikvarisk" - bevisen för den stolta svenska forntiden skulle hopbringas och registreras. I spetsen stod lärda män, en del enbart samlare, andra även uttolkare av det insamlade materialet. Till den senare kategorin hörde verksamhetens mest kända namn, Olof Rudbäck d.ä., vars verk Atlantica innehåller många av tidens tankar kring det svenska historiska arvet.
Det antikvariska samlandet ägnades främst fornlämningar men även "Gambla Kämpe- och Historie Wijsor, som aff forna tijder nog i Landen hafwa sungne warit, och ännu aff många siungas" (not 3). Något större antal visor kom dock inte ut av ansträngningarna.
Insamlingen av folkliga kulturyttringar fick inte sin fortsättning förrän under 1800-talets första år. Då väcktes åter ett starkt intresse i bildade kretsar för folket och dess historia. Hos folket ville man söka det rena och ursprungliga. Men - och det är viktigt att konstatera - man

"vände inte blickarna mot folket som samhällsklass, utan betraktade det som historiskt objekt. Den bild, man gjorde av det nordiska folket, hämtade inte sina drag ur den levande bondeklassen utan ur norröna och medeltida källor". (not 4)

Den odalbonde man besjöng och ärade "var inte en samtidsbonde utan en forntidsbonde". Mönster från 1600-talets antikvariska verksamhet lyser igenom.

Den tidiga insamlingen av folkmusik  
Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor
Överblick, Folkmusikboken

Svenskt visarkivs webbplats