Märta Ramsten: Om folklig vissång

Bild 7. Svea Jansson, Nötö, och hennes mormor Eva Gustava Jansson. Foto: Greta Dahlström, 1924.

Svea Jansson (1904-1980) från Nötö, Nagu i Åbolands skärgård, har sedan hon spelades in av radion första gången 1957 blivit känd som ett fenomen när det gäller visor. Och det är inte bara storleken på hennes repertoar (ca 1 000 visor) som gör henne unik, utan också den intressanta sammansättningen av alltifrån mycket ålderdomliga visor till senaste schlagern, hennes enastående förmåga att ha alla visorna aktuella och hennes säkerhet i framförandet av dem.

Ulf Peder Olrog har i ett par skrifter - och i en mängd hittills opublicerade handlingar - påpekat hur den svenska vistraditionen levat kvar längre och starkare hos den svenska befolkningen i Finland än i moderlandet. Och inte minst i Åbolands skärgård har den - kanske genom det isolerade läget - hållit sig speciellt stark och i många fall påtagligt ålderdomlig. Detta avspeglar sig också i Svea Janssons repertoar, och där möter vi också det inte ovanliga fenomenet att visorna traderas från mormor till barnbarn och hoppar över en generation.

Svea Jansson bodde hos sina morföräldrar från 3 års ålder till hon blev 19 år.

SJ: Min morfar och mormor och alla dom här kringliggande ställena vi säger - dom kallades för torpare. Men dom var inte torpare utan dom var backstugusittare. Och dom hade arrenderat den där jorden ifrån olika gårdar och dom betalade skatt till hela byn. Inte för gården utan dom skulle gå dagsverken för den .. . Sedan kom det en lag här i Finland att alla som ville fick lösa in sina ställen. Det var på 20-talet det där ... jag vet att morfar åtminstone köpte sitt genom Legonämnden, och då vart det deras eget.

MA: Dom fiskade då också förstås?

SJ: Ja, pappa hade kommit så långt att han hade galeas sist han, men morfar hade haft en sån där jakt. Först hade han fiskesump ... och då segla dom levande fisk härifrån ... och till Sverige. Svenskarna köpte finsk fisk då ... Men när han kom till 60-årsåldern, så tyckte han att han var trött på det där. Han slutade.

Det finns här ute i Östersjön i närheten av Utö fyr .. . en holme som heter Jurmo. Det är en stor fjärd som var upplåten åt dem som fick fiska strömming ... om han var Nötöbo eller Korpobo eller om han var Nagubo, så fick vem som helst komma dit och fiska. Och där fanns strömming, förskräckligt mycket strömming. Och där
var jag i fem somrar med morfar, från det jag var 13 år tills jag var 18 år, då sluta han, för han tyckte inte han orkade längre att hålla på .

... Ja där på fiskeläget, där var ju alltid mycket båtar. En del år visste jag att det var ända upp till tjugo båtlag ... Och där var som sagt mycket ungdomar. Och vi hoppade bräde . .. och så sjöng man mycket. Mycket, mycket sjöng man då, och det var som sagt mycket ungdomar, och alltid hade man något slags lek. (Ur inspelat samtal på Nötö juni 1967 mellan Svea Jansson och Matts Arnberg.)

Det sjöngs alltså mycket bland ungdomarna i trakten och Svea Jansson har fått många tillskott till sin repertoar den vägen - inte minst danslekar. I skolan lärde hon sig den ordinarie skolsångsrepertoaren och hon sjöng också i sångkör under ungdomsåren. När resegrammofonen kom till Nötö på 1920-talet lärde sig Svea snabbt grammofonrepertoaren. Och andliga sånger i mängd sjöng hon på bönemöten på Nötö - hon har själv omvittnat att det var för att lära nya sånger som hon gick på mötena.

På 1940-talet flyttade Svea Jansson från Nötö och tog tjänst på Åland i lanthushåll. 1959 flyttade hon till Sverige och bodde först i Rönninge utanför Stockholm. Sedan 1967 är hon bosatt i Beateberg i Västergötland.

De visor som Svea allra först hörde var alltså de som sjöngs i morföräldrarnas hem och framför allt då av mormodern Eva Gustava Jansson f. 1842 i Böle, Hitis. Eva Gustava Jansson hade i sin tur fått många av sina visor från sin mormor Caisa Eriksdotter f. 1786 på Hitis. Många av de visor som Svea Jansson sjunger - framför allt flera av balladerna, småvisorna och en del skämtvisor - skulle alltså med endast ett mellanled gå direkt tillbaka på 1700-talstradition!

Men Svea Jansson har också medvetet gått in för att lära sig visorna. Ulf Peder Olrog skriver (not 15) :

"När Greta Dahlström under sina stora uppteckningsresor i utskärgården kom till Nötö och under somrarna 1923 och 1924 skrev ner hela Eva Janssons repertoar fick hon ofta hjälp av den då 19-åriga Svea Jansson som lärt sig en del av sin mormors visor. Svea Jansson har framhållit att det var just tack vare Greta Dahl-
ströms besök som hon började förstå, att visorna hade något större värde, och det var först nu som hon på allvar försökte lära sig mormors hela repertoar. (not 15)

FOLKMUSIKBOKEN - Märta Ramsten: Om folklig vissång

Tre kvinnors visrepertoar - Svea Jansson (1904-1980)