Om vallningen och den vokala fäbodmusiken (9)

Den melodiska rörelsen är i allmänhet fallande både i de melismatiska fraserna och i ropfraserna. Det ligger ju i ropsångens natur att börja med en kraftig tonansats i högt register. De melismatiska fraserna är uppbyggda kring några bärande skelettoner, som binds samman av snabba genomgångstoner eller ornament. Dessa stödtoner utgör de fasta punkterna i ett ständigt varierande tonflöde. Ofta befinner de sig på ters-, kvart- eller kvintavstånd, men denna tendens till konsonantism är inte helt entydig. Inspelningar med äldre sångerskor uppvisar också ett tonförråd som skiljer sig ifrån vårt "vanliga" diatoniska.

Även rytmiken är synnerligen fri i alla typer av fraser. Locksången låter sig inte pressas in i några fasta taktartsmönster. Rytmisk flexibilitet är en självklarhet både i parlando- och ropfraser, men är ett grundläggande drag även i de melismatiska fraserna. Där kan ofta de långa skelettonerna tjäna som "gummiband". De kan tänjas ut till längre eller kortare vilopunkter i det melodiska flödet, medan de korta ornament- och genomgångstonerna mestadels är tidsmässigt relativt konstanta.

Liksom mycken annan folksång världen över präglas locksången mera av den musikaliska gestiken, den ständigt varierade melodiska rörelsen, än av ett återgivande av fasta melodier med tydligt markerade tonplatser. I locksången liksom i de folkliga koralvarianterna är själva det musikaliska flödet och rörelsen mellan tonerna lika viktiga som skelettonerna. Bägge dessa ålderdomliga sångformer får sin säregna karaktär av det rika ornamenterandet, av ständiga glidningar mellan tonerna och av s.k. "svävande" intervall.

Både den instrumentala och den vokala fäbodmusiken är alltså till sin utformning i hög grad präglad av rent praktiska funktionssamband. Men för den skull får vi inte förbise det stora estetiska värde som fäbodmusiken har både för dess åhörare och utövare (kanske rentav även för djuren!) Den är ett vittnesbörd om den samverkan mellan det praktiskt-funktionella och det estetiska som så ofta präglar olika former av folkkonst. Fäbodarnas arbetsredskap är enkla och funktionsdugliga men samtidigt präglade av en stark skönhetsdrift, av lust till utsmyckning. I ostkärlen skar man in detaljrika mönster, som sedan också prydde osten. Träslevar, höräfsor och smörbyttor fick gärna någon extra utsirning. Och locklåtarna, vallningens arbetsredskap, pryddes med krusningar, sirliga ornament, "til lyst" både för sångerskan själv och för dem som råkade få höra henne:

"Jag hörde locktoner på olika sidor av bergen här. Dom klingade och det var vackert. Men nu är det tyst ute i skogarna." (Transtrand, Dalarna.) (not 51)

"Det fanns ingen som kunde kula så vackert som hon. Det ekade precis över hela byn och bergena." (Älvdalen, Dalarna.) (not 52)

"Hon lullade så vackert att männen ställde sig mot sina liorv och kvinnorna mot sina räfsor och lyssnade. De kunde inte arbeta, så gripna blev de av hennes drillars skönhet." (Grangärde, Dalarna.) (not 53)

FOLKMUSIKBOKEN - Anna Johnson: Om fäbodarnas musik

Om vallningen och den vokala fäbodmusiken

Om vallningen och den vokala fäbodmusiken

Anna Johnson: Om fäbodarnas musik