Vanligt var att fäbodkullorna på detta sätt turades om med
vallningen. I allmänhet följdes djuren av två vallare varje dag; en
som gick före hjorden och lockade och en som gick sist och föste på.
"Hon som har vackraste rösten skall gå först och kula"
(Mora, Dalarna).
(not 47) Uppdraget som
påfösare gick ofta till barnen eller till de yngsta vallflickorna,
vilket var en utmärkt skola för dem. Av de äldre, erfarna
vallkullorna fick de då lära känna de olika lötgångarna och ta del
av hela arbetsschemat, locksången inberäknad. Så långt tillbaka i tiden som vi kan följa våra källor tycks vallningen ha tillgått på liknande sätt. Dagsrutinen var överallt ungefär densamma. Dybeck ger en skildring av en vallardag i 1840-talets jämtland: "Klockan
fem - på några ställen kl. sex - på morgonen äro vallhjonen ute med
boskapen. Jag skall alls icke bjuda till att teckna en sådan morgon i
en Norrländsk vallskog. Någon gång hafva de skogsmarken indelad i
vissa skiften eller lotter (Jemtl. löut, läut), ofta fyra till
antalet, efter väderstrecken. Vid middagen, då kreaturen ätit sig
mätta, lockas de till hvilostället för att hvila och idissla. Här
uppgöres en stor eld, och vallhjonen taga någon förtäring, hvarefter
det åter bär af till skogs. Den nedgående solen, eller, om den
skymmes af moln, getens långaktiga öga, manar ändtligen till
hemfärd. Äfven denna har sina ljufligheter, till och med för de
stinna och nöjda kreaturen. Men intet är härligare än aftonsångerna
i vallskogen! Arbetet i vallskogen innebar i äldre tider också ett dagslångt
musikskeende, där sångens utformning nära följde vallningens
förlopp. Tidigt på morgonen angav någon av de äldre kvinnorna på
vallen med hornsignaler eller höga lockrop att det var dags att lösa
ut kreaturen ur ladugården. Stackars då den flicka som försovit sig -
och hennes djur stod omjölkade kvar i sina bås, när de andra gav sig
av ifrån vallen! Ex. 15. Ur Dybeck, Svenska vallvisor och hornlåtar, s. 17. När så hela hopen var samlad tog dagens vallkullor över. Med en liten slick av mjöl och salt ur slekepåsen (släjtsekôppin, sletsiskräppa etc.) lockade de djuren med sig. Vallkullornas bästa medhjälpare under vandringen var skällkon. Detta hedersuppdrag gavs också till den mest pålitliga och erfarna bland korna. Flickans lockrop och skällkons bjällerklang angav för hjorden vart färden bar. |