FOLKMUSIKBOKEN  -  Anna Johnson: Om fäbodarnas musik

Om vallningen och den vokala fäbodmusiken   

Vanligt var att fäbodkullorna på detta sätt turades om med vallningen. I allmänhet följdes djuren av två vallare varje dag; en som gick före hjorden och lockade och en som gick sist och föste på. "Hon som har vackraste rösten skall gå först och kula" (Mora, Dalarna). (not 47) Uppdraget som påfösare gick ofta till barnen eller till de yngsta vallflickorna, vilket var en utmärkt skola för dem. Av de äldre, erfarna vallkullorna fick de då lära känna de olika lötgångarna och ta del av hela arbetsschemat, locksången inberäknad.
Så långt tillbaka i tiden som vi kan följa våra källor tycks vallningen ha tillgått på liknande sätt. Dagsrutinen var överallt ungefär densamma. Dybeck ger en skildring av en vallardag i 1840-talets jämtland:

"Klockan fem - på några ställen kl. sex - på morgonen äro vallhjonen ute med boskapen. Jag skall alls icke bjuda till att teckna en sådan morgon i en Norrländsk vallskog. Någon gång hafva de skogsmarken indelad i vissa skiften eller lotter (Jemtl. löut, läut), ofta fyra till antalet, efter väderstrecken. Vid middagen, då kreaturen ätit sig mätta, lockas de till hvilostället för att hvila och idissla. Här uppgöres en stor eld, och vallhjonen taga någon förtäring, hvarefter det åter bär af till skogs. Den nedgående solen, eller, om den skymmes af moln, getens långaktiga öga, manar ändtligen till hemfärd. Äfven denna har sina ljufligheter, till och med för de stinna och nöjda kreaturen. Men intet är härligare än aftonsångerna i vallskogen!
... Och må ingen hälsas för godt vallhjon, som intet hafver sin skräppa eller kuns full med löf, länkar eller träliar, vidjor och tunder, qvastar, vispar och granviskor, samt fnöskstickor, när hon kommer hem med sin boskap ifrån skogen, om hon intet hafver spånad eller stickning och bandväfning med sig, som ock mycket gångbart är."
(not 48)

Arbetet i vallskogen innebar i äldre tider också ett dagslångt musikskeende, där sångens utformning nära följde vallningens förlopp. Tidigt på morgonen angav någon av de äldre kvinnorna på vallen med hornsignaler eller höga lockrop att det var dags att lösa ut kreaturen ur ladugården. Stackars då den flicka som försovit sig - och hennes djur stod omjölkade kvar i sina bås, när de andra gav sig av ifrån vallen!
Varje bujänta följde sina djur ett stycke på väg mot lötgången. Då genljöd markerna av kvinnornas lockrop och hornsignaler och skällornas klang.

Ex. 15. Ur Dybeck, Svenska vallvisor och hornlåtar, s. 17.

När så hela hopen var samlad tog dagens vallkullor över. Med en liten slick av mjöl och salt ur slekepåsen (släjtsekôppin, sletsiskräppa etc.) lockade de djuren med sig. Vallkullornas bästa medhjälpare under vandringen var skällkon. Detta hedersuppdrag gavs också till den mest pålitliga och erfarna bland korna. Flickans lockrop och skällkons bjällerklang angav för hjorden vart färden bar.

Om vallningen och den vokala fäbodmusiken   

Anna Johnson: Om fäbodarnas musik
Överblick, Folkmusikboken

Svenskt visarkivs webbplats