Om vallningen och den vokala fäbodmusiken"Vi nå åter stigen och följa den ... förbi Säljklitten, nu stanna vi vid dess fot, hejdade av sång från höjden - det är en vallkulla med sina kreatur högt i branten, men ingen se vi, det kan lika väl vara vår bergtagna prinsessa, det låter som komme sången ur själva klippväggen - starka höga toner, underbart klara, med en sällsam fyllig mollklang som av vallhorn snarare än människoröst - en underligt hednisk klang, på samma gång vild och betagande, trolsk och full av längtan." (not 45) Inget annat arbete i det gamla bondesamhället har väl omgivits av
ett så romantiskt skimmer som vallningen. En blond, lurblåsande kulla,
klädd i socknens högtidsdräkt, dekorativt omgiven av betande getter
mot en fond av blånande berg - den vykortsbilden har länge spritts som
populär Sverige-reklam. Lika förtrollande som skogens huldra - och
lika overklig! "En
gättdag [gätta = valla]. Vi var två, en storgätter, som gick före
och lockade, och en lissgätter (påfösare), som gav oss iväg
utrustade med lädersäck (massäck) på ryggen. Den innehöll
förstås, jämte annat, en del matnyttigt. Kanske vi hade 'gässlbött'
- ett litet träkärl med lock, vari man hade mjölk tillsatt med
ostlöpe, som då ystade sig. I detta smulade man tunnbröd, när det
skulle ätas. Otroligt gott' I synnerhet om dagen var varm ... En liten
yxa (gässlöxa), som varje dag överlämnades till den som skulle dra
till skogs. Den skulle användas, när vi skulle elda på standholn, i
synnerhet om det var regnigt. Tändstickor och kniv hade vi förstås. Bild 8. Korna löses tidigt på morgonen och följs till betesmarkerna av fäbodkullorna. Byxångselen, Malung, Dalarna, 1945. Foto: Göte Pettersson, Malung.
Vi hade omkring tjugo-tjugofem
kor och så småkräken ... Omkring halv niotiden på morgonen gick
starten. Vi satte skällan på den ko, som fick den äran, löste ut och
samlades på lösningsplatsen. |