FOLKMUSIKBOKEN  -  Anna Johnson: Om fäbodarnas musik

Om vallningen och den vokala fäbodmusiken   

Om vallningen och den vokala fäbodmusiken

"Vi nå åter stigen och följa den ... förbi Säljklitten, nu stanna vi vid dess fot, hejdade av sång från höjden - det är en vallkulla med sina kreatur högt i branten, men ingen se vi, det kan lika väl vara vår bergtagna prinsessa, det låter som komme sången ur själva klippväggen - starka höga toner, underbart klara, med en sällsam fyllig mollklang som av vallhorn snarare än människoröst - en underligt hednisk klang, på samma gång vild och betagande, trolsk och full av längtan." (not 45)

Inget annat arbete i det gamla bondesamhället har väl omgivits av ett så romantiskt skimmer som vallningen. En blond, lurblåsande kulla, klädd i socknens högtidsdräkt, dekorativt omgiven av betande getter mot en fond av blånande berg - den vykortsbilden har länge spritts som populär Sverige-reklam. Lika förtrollande som skogens huldra - och lika overklig!
Hur såg då verkligheten ut, vardagen bakom den förljugna skönmålningen? Ja, nog var den annorlunda - men inte mindre fascinerande. Vi skall höra hur en fäbodkulla ifrån Västerdalarna skildrar en dag i vallskogen på 1940-talet:

"En gättdag [gätta = valla]. Vi var två, en storgätter, som gick före och lockade, och en lissgätter (påfösare), som gav oss iväg utrustade med lädersäck (massäck) på ryggen. Den innehöll förstås, jämte annat, en del matnyttigt. Kanske vi hade 'gässlbött' - ett litet träkärl med lock, vari man hade mjölk tillsatt med ostlöpe, som då ystade sig. I detta smulade man tunnbröd, när det skulle ätas. Otroligt gott' I synnerhet om dagen var varm ... En liten yxa (gässlöxa), som varje dag överlämnades till den som skulle dra till skogs. Den skulle användas, när vi skulle elda på standholn, i synnerhet om det var regnigt. Tändstickor och kniv hade vi förstås.
Så var det sletsiskräppa - en påse vari vi hade mjöl och salt att fägna och locka korna med. Den knöts med band kring midjan, liksom också gälkoppin (koppin = påsen), i vilken vi hade strumpstickningen (stickgäla).
Skorna fick inte vara de bästa. De skulle helst vara så beskaffade, ... att vattnet kunde rinna ur. När gummistövlarna kom, så var det en stor lättnad för dem som skulle gå i skogen.

Bild 8. Korna löses tidigt på morgonen och följs till betesmarkerna av fäbodkullorna. Byxångselen, Malung, Dalarna, 1945. Foto: Göte Pettersson, Malung.

Vi hade omkring tjugo-tjugofem kor och så småkräken ... Omkring halv niotiden på morgonen gick starten. Vi satte skällan på den ko, som fick den äran, löste ut och samlades på lösningsplatsen.
... nu var vi på väg till skogen, varvid storgättern gick före och lockade, medan lissgättern föste på. Det var knappast mer än i början någon påfösning behövdes. Småkräken var duktiga att följa på, utom när vi en tid hade får med. De var senfärdiga och blev gärna efter, om vi inte passade dem.

Om vallningen och den vokala fäbodmusiken   

Anna Johnson: Om fäbodarnas musik
Överblick, Folkmusikboken

Svenskt visarkivs webbplats