FOLKMUSIKBOKEN  -  Anna Johnson: Om fäbodarnas musik

Om vallningen och den vokala fäbodmusiken   

Under sång och lockrop lämnade vi vallen och kräken hittade genast något ätbart. Myrgräset var gott på försommaren. Tidigare var det inte tillåtet att beta på de finaste myrarna (slogarna). Där slog man då gräset och gjorde hässjor att ta hem på vinterföret. Det var skog nästan överallt. Något enda kalhugget skifte. Där växte det bete som vi satte mest värde på. Rôsk kallade vi det finaste mjölkfoder. Det syntes i mjölkstävan (stago), om vi hittade sådant bete.
Medan kräken betade, kanske vi plockade strån och rispade löv åt småkräken eller gjorde halsband av björkvidjor åt getter och killingar att binda dem med i fjöset. När jag en gång gättade med en gammal farbror, gjorde han ett koband; men därtill behövdes två vidjor och starka nypor.
Vi gjorde kvastar och vispar sammanbundna med vidjor. Till vispar togs fina björkkvistar. Det gick bäst på försommaren, när det gick lätt att få av barken. Det var också den tiden det gick fint att göra visselpipor av både det ena och det andra trädslaget. Vide och tall gick bra.
Vi plockade och åt bär, när det var den tiden. Tog fin tuggkåda -'klårknapper' på granarna. Stickade strumpor eller gungade i någon 'gungbjörk' - halvliggande träd, där man kunde ta sig upp och få en riktig skjuts, kanske med hjälp av kamraten nedanför .
... korna har hittat standholn, där vi skall 'stå middag', då kräken skall få tillfälle att idissla, vad de plockat i sig och gätteron få något i sig av medhavd massäck.
Vi få brått att plocka torr ved för här skall eldas. Det blir en eld och rök som heter duga. Det är så lustigt och så trevligt med de väldiga molnen av rök som granriset åstadkommer. En speciell doft blev det också. Så eldades det varje dag inom det område där vi brukade gå vall och som vi kallade 'löta'.
Nu skockade sig korna inne i röken kring elden. De visste så väl, att där var de skyddade för flygfäna, som annars kunde vara ganska besvärliga.
Standholn, ofta omgiven av höga träd, var en plan med en eldstad i mitten. Det var väl för att gräset gång på gång betades av, som det var så härlig grönska där, ofta blandad med klöver. Det var som en liten oas.
Omkring halvannan timme varade middagsstunden. Så var det att beta igen. Men nu bar det alltid åt hemsidan till. Där i båsen väntade byttorna med godsaker. Många kokade enrislag i en eldstad ute på vallen. Säkert en fin sak åt kräken.
Det ville gå för fort hemåt och vi fick mota, så vi inte kom hem i 'olaglig' tid. När vi gick ner över fallen, sjöng vi gärna. 'Vem är den stora skaran där' sjöng vi ofta på en melodi, som tycktes passa så bra i skogen. När vi kom ner till vallen, var det alltid någon som bjöd på gätterkaffe.
Och så var det att binda in sin Sköna, Fjälla, Fager, Tindra, Nätta, Rosa, Blomma, Gullros, Lissgås, Lilja ... Och så de där av den mindre och odygdigare sorten: Duva, Sippa, Tuppa, Sprätta ... kunde man bara få tag i dem, innan de krupit in genom något hål i gärdesgården och hittat på något spratt.
Gättdagen var fullgjord och koskällan (bjela) togs av. När den nästa dag skulle på, var det någon annans tur att gå med till skogs." (Malung, Dalarna.) (not 46)

Om vallningen och den vokala fäbodmusiken   
Anna Johnson: Om fäbodarnas musik
Överblick, Folkmusikboken

Svenskt visarkivs webbplats