Vissång under 1600-talet   

Längre tillbaka än 1600-talet vet vi mycket litet om vad för slags visor och sånger som sjöngs utanför det officiella musiklivet, dvs. utanför kyrkan, skolan och hoven. Vi vet inte heller om tillhörigheten till olika samhällsklasser betydde något för visrepertoaren. Vis- och litteraturforskare har kommit fram till att balladen till att börja med hörde hemma i höviska kretsar - i vad mån den sjöngs och dansades av gemene man vet vi inte. Däremot vet vi att den på 1600-talet sjöngs bland bondebefolkningen som solovisa.
Vid medeltidens slut uppträdde en ny gren av balladdiktningen, nämligen kämpavisan som berättar om sagans hjältar och deras bragder. Kämpavisan omnämns i åtskilliga källor under 1500- och 1600-talen - kanske är det inte alltid de egentliga kämpavisorna som åsyftas utan ballader i allmänhet? - och tycks ha sjungits av alla oavsett samhällsklass eller stånd.

"Under dansen plägar man sjunga visor om forntida hjältars bedrifter vare sig i hemlandet eller i andra länder allestädes i världen, så ock om stordåd, som frejdade kvinnor sig till evärdlig berömmelse utfört af nitälskan för sin kyskhets bevarande.
Desslikes sjunger man ock om sådana handlingar, som människor utan all ära och redlighet, såsom vansläktade och fega ädlingar, grymma tyranner och skamlösa kvinnor, hafva låtit komma sig till last. Allt detta sjunges i visor och på melodier, som gått i arf från fädrens tid, till spel af cittror, omväxlande med pipor. Därhos pläga ock tärnorna efter sina mödrars lärdom till strängaspel kväda om de många stora fel, till hvilka de äkta männen göra sig skyldiga, såsom tärningspel, slagsmål på krogen, flärd i klädedräkt, umgängelse med narrar samt ständig onykterhet och fylleri. Men i gengäld veta ock fyndiga ynglingar att sjunga om, huru lata, falska, obändiga, grälsjuka, skvalleraktiga, fåfängliga och trolösa kvinnorna äro, att de icke må häckla och klaga på männen allena. Vidare skildrar man ock i mångahanda visor till skilda musikinstrument, hvad trolösa borgare, knipsluga handtverkare, kringflackande krämare, dorska sjömän, oredliga bönder, illfundiga förrädare, inställsamma lismare samt giriga och grymma fogdar kunna taga sig till." (not 21)

Den här beskrivningen av majfestens visor och dans ger Olaus Magnus i sin Historia om de nordiska folken från 1555 - beskrivningen gäller egentligen tiden före 1523, det år han flyttade från Sverige. Som framgår av uppräkningen stod både kämpavisan och nidvisan högt i kurs och tydligen också skämtvisan. Också "fula visor" sjöngs på 1500-talet om vi får tro Olaus Magnus - han nämner längre fram i beskrivningen att "fromma föräldrar" noga vakar över "att icke deras barn få lära sig skamliga visor eller åthävor och därigenom med tusen förargelser såra menlösa sinnen".
Om vi vill fortsätta vår genomgång av visrepertoarer kommer vi alltså inte längre tillbaka än 1600-talet och även där är det mycket knappt med material. Nästan undantagslöst är det endast texter som finns bevarade - bara ett par melodier finns noterade.

  Vissång under 1600-talet