"Det kom en predikant som hette Grundström å han va från Vilhelmina, å han hade varit en riktig slagskämpe som ung. Men så blev han frälst å så börja han på å predika. Å så skaffade han sig en massa nya andliga sånger å en del var väl hemmagjorda men dom slog an så han fick folk med sig från by till by.
Så kom dom till mitt hem där far var speleman å hela familjen sjöng. Å där fanns en massa med såna där gamla skrifter å en gammal norsk visbok. Å det sjöngs så fort det kom främmande. Men så ville den där predikanten att först och främst skulle far bränna upp sin fiol å sen skulle dom bränna upp alla gamla visböcker å ersätta dem med Sionstoner, Pilgrimssånger, Lammets Lof och Ahnfelt. Å nu kunde dom ju en del av de där sångerna också. Å den gamla norska visboken den, den gick in i den där stora norska tasi-ugnen som fanns i storstugan som skulle hålla värmen. Den åkte ner där. Men min mor hann ändå rädda nå gamla visor. Å de som dom hade lärt sig förut dom kunde dom. Men jag försäkrar att där gick vi miste om en hel massa värdefulla visor." (not 14)

Ulrika Lindholm beskriver också hur hon möter den nya tidens visor:

"Efter denna tid (1900) kom vi ej över nå urgamla vis(or). Sen kom Skogsavverkningens visor söderifrån. I det stora hela något ekivoka. Så rallarevisor, Positiv, Fonografen, Grammofonvisor, Dragspel och munspelsmelodejor i en annan takt och ton.
Visst sjöngs de gamla visorna, salmerna och Sankey, Sandells, Lammets Lof, Sionstoner och Pilgrimssånger på 90-talet. Så kom Frälsningsarmén för att frälsa Lapparna, och mötena hölls förstås i de största Nybyggarstugorna. Ja, sångerna voro ju så klingande och glada å lätta å lära, så det blev en omväxling i flera avseenden. (Ur brev till Matts Arnberg, dat. Enskede 5/4 1959.)

Ifråga om både det folkliga och det litterära vismaterialet är gränsen mellan andliga och världsliga visor ofta flytande, och det gäller både melodier och texter. Den lyriska kärleksvisans text hänvisar ofta till en Gud som tröstar den bedragne och straffar den otrogne. Också många av de episka visorna (berättelsesångerna) är starkt religiöst färgade. I drastiska ordalag berättar de om denna världens uselhet och himmelrikets eviga salighet. Dessa visor blev otroligt populära under 1800-talets senare hälft och fyllde många frälsningssångares sånghäften.