FOLKMUSIKBOKEN - Märta Ramsten: Om folklig vissång | |||||
Tre kvinnors visrepertoar - Lena Larsson (1882-1967) |
Många av vår litteraturs mest omtyckta dikter och diktverk har fått stor spridning genom skolböcker men också genom skillingtryck. Och många har också sjungits och blivit verkligt folkkära. Så t.ex. Fritiofs saga. Inte
minst i västsverige har just Fritiofs saga varit särskilt omtyckt. Genom sentida inspelningar (Martin Martinsson, Orust) vet vi också att man gärna sjöng ur Fritiofs saga till arbetet i fältspatgruvorna på Orust vid 1800-talets slut. Melodierna kunde vara folkliga omsjungningar av Erik Drakes och Bernhard Crusells tonsättningar av Fritiofs saga eller helt enkelt en populär melodi som passade metern. "De var lätta å lära. Å di som hade tonsinne, musiköra, så lärde di utav varandra. Det fanns ingen som kunde noter på den tiden. I brist på bättre kallade di melodin för 'not' . ... Så di frågade varandra så här t.ex. Kan du nota? - och mena' då melodin." (not 5) Och Lena Larsson berättade: "Det va en gammal lagårdsgubbe på Kastellgårn - han hade fått tag i Fritiofs saga. Å han va ju bare fri om söndan. Å han tog ibland å gick över Hising å Torpa, ibland över Inland med denna Fritiofs saga i lommen fast han inte kunde sjunga. Så han ville ha nån t'å sjunga en bit allt här å där i denna boka bara för det va nåt nytt. Ä det var nåt, det handla om nåt. Jag tror på att det var en Fritjof där uppe i Norge." (not 5) Vi ska titta närmare på några visor som är representativa för Lena Larssons repertoar. Som framgick av förteckningen har hon sjungit in 18 småvisor. Bland dem finns förstås många av våra vanligaste vaggvisor, alltså de visor som använts i åtskilliga generationer i praktiskt taget varje hem av mödrar, mormödrar och andra för att få barn att sova och för att trösta eller roa dem. Den vanligaste melodin till de här vaggvisorna är den s.k. fiskeskärsmelodin (se ovan) och det är också till den melodin som Lena Larsson sjunger många av sina vaggvisor (ex. 1 och 2).
|