Märta Ramsten: Om folklig vissång

Under 1800-talets senare hälft blev den långa berättande visan mycket populär - ett slags motsvarighet till balladen. Men i motsats till balladens objektiva och formelbundna berättarstil var 1800-talsvisans text ofta skriven i jagform och starkt känsloladdad. Texterna - inte melodierna - massproducerades i skillingtryck, och de här visorna har populärt fått benämningen skillingtrycksvisor även om de rent innehållsmässigt tillhör högst olika ämnesområden som t.ex. kärleksvisor, aktualitetsvisor, nykterhetsvisor, sjömansvisor osv.

Bild 4. Skillingtryck från Axmars tryckeri, Falun, 1809. SVA:s samlingar. Foto: T. Ivarsson.

Lena Larsson har sjungit in ca 140 skillingtrycksvisor, och som vi såg förut kunde hon antagligen ännu ett 70-tal. 1800-talets skillingtrycksvisor utgör alltså merparten av hennes repertoar och det helt naturligt eftersom det var de visorna som sjöngs mest och var moderna i hennes ungdom kring sekelskiftet.
En av de många sjömansvisor som Lena Larsson sjöng, "Adjö farväl för sista gång" (ex. 5), hör till de visor som trycktes i en mängd skillingtryck mellan 1875 och 1900 och som man ofta hittar i handskrivna visböcker i både Sverige, Svenskfinland och Norge.


	Adjö farväl för sista gång jag avsked av dig tar Nu må jag resa bort från dig men du får stanna kvar O kom å följ mig nu till stranden Där skall du få se Likkistan redan färdig står med flagg och vimplar på Din kind är röd som markens ros Din mun är sockersöt Var gång jag dina blå ögon ser var blodstår i mig rörs	Din kärlek liknar jag vid snö som faller i april När den går bort då vill jag dö och mer ej vara till Nu svajar skeppet ifrån land och det med sakta hast Å rodret tager timmerman adjö för sista gång

FOLKMUSIKBOKEN - Märta Ramsten: Om folklig vissång

Tre kvinnors visrepertoar - Lena Larsson (1882-1967)