Tre kvinnors visrepertoar - Lena Larsson (1882-1967)  

Bild 4:1. Lena Larsson, Kungälvs Ytterby, Bohuslän. Foto ur M. de Lavals privata samling.

Lena Larsson (1882-1967) var bosatt på Gullö i Ytterby socken, vid norra grenen av Göta älvs utlopp - alltså strax norr om Göteborg. I de trakter där Lena Larsson levde hela sitt liv försörjde man sig på fiske och småbruk. Som liten fick hon passa småsyskonen och när hon kom upp i konfirmationsåldern fick hon hjälpa till att mjölka de 4-5 kor som familjen hade och uträtta andra sysslor på gården. I ungdomen var hon också två månader i Göteborg för att lära sig stryka skjortor. Annars har hon hela tiden arbetat hemma. Hon blev tidigt änka och hade inga egna barn.
"Vi hade roligt hemma fast det var tarvligt och enkelt", sa Lena Larsson i en intervju, och hon berättade vidare att både pappan och mamman gärna sjöng visor. Pappan sjöng under arbetet, t.ex. när han plöjde - "han hade ett så gott bröst". Visintresset i släkten var stort och Lena Larsson hade fem mostrar och fem morbröder, födda vid 1800-talets mitt, som alla sjöng. En av morbröderna som var på sjön - och också omkom där 1887 - lämnade 200 sjömansvisor efter sig uppskrivna i en visbok. På en fråga om när man sjöng svarade Lena Larsson:

"Det var när en mjölkade eller när en gick ute eller när en var inne eller när en hade ungar eller va som helst."

Brodern, Anders Carlsson, tecknade ned många visor för Västsvenska Folkminnesarkivet i Göteborg och det var den vägen som Matts Arnberg och Ulf Peder Olrog fick kontakt med syskonen och kunde spela in deras visor första gången 1957.

"I deras hus vid kröken av Nordre älv nära järnvägsbron till Hisingen satt bror och systrar, hustrur, barn och svågrar och sjöng och berättade en hel dag, ofta mer för varandra än för mikrofonen. Här levde visan i sin rätta miljö." (U. P. Olrog) (not 2).

Efter detta första besök blev det flera radioinspelningar och också en TV-inspelning med Lena Larsson innan hon så dramatiskt avled mitt under ett visframträdande i Göteborgs konserthus 1967 - det framträdande som hon såg fram emot som en stor höjdpunkt i sitt liv.
Matts Arnberg som besökte Lena Larsson flera gånger karakteriserade henne så här:

"Hon har ett livligt intellekt, en fin humor och en oemotståndlig charm. När hon berättar gör hon det livligt och medryckande men ytterligt försynt och lågmält. I sina visor är hon liksom eftersinnande och på något sätt sluten inom sig själv, men hon sjunger dem med en kraftfull och intensiv altröst, och hennes föredrag är bräddat av inlevelse och auktoritet." (not 3)

250 visor finns inspelade med Lena Larsson fördelade på följande vistyper: (not 4)
66 folkliga kärleksvisor (43 lyriska, 26 episka) 
39 litterära visor (24 lyriska, 15 episka)
25 sjömansvisor
20 småvisor (vagg- och vallvisor, ramsor, vispolskor) 
15 ballader
15 skämtvisor
10 sång- och danslekar samt ett mindre antal soldatvisor, gesällvisor, historiska visor, emigrantvisor, naturlyriska visor, husförhörsvisor, nykterhetsvisor, nidvisor, dryckesvisor och revyvisor. I en förteckning över skillingtrycksvisor som sändes ut 1959 har Lena Larsson prickat för ytterligare ca 75 visor som hon mindes.
Dessutom kan man räkna med att åtskilliga skolsånger och fosterländska sånger ingick i repertoaren vid sekelskiftet. Och psalmer förstås - Lena Larsson levde i starkt schartauansk miljö. J. O. Wallins psalmer och dikter beundrade hon mycket och deklamerade vid högtidliga tillfällen. Vid ett besök i Stockholm - för TV-inspelning - hade hon en enda önskan, nämligen att få besöka J. O. Wallins grav. Och vid graven återgav hon det tal som J. O. Wallin höll vid invigningen av Norra kyrkogården.

  Tre kvinnors visrepertoar - Lena Larsson (1882-1967)