Dragspel och munspel   

De växeltoniga "durspelen" medger alltså inte något mer varierat ackompanjemang, och en del ackord faller ohjälpligt utanför harmonilärans ramar. Men det kan örat ha överseende med; hos skickliga spelmän ger det till och med en pikant färgning åt låtarna, så länge de rör sig inom en repertoar i enkla durtonarter. Värre blev det då dragspelarna med sina 2-6 ackord okänsligt grep sig an med gamla fiolpolskor i moll eller modal tonalitet. Då måste hela den inbyggda raffinerade harmoniken filas bort, ornament och figurationer fick förenklas, och kvar blev en utslätad polska i en handfast durtonart. Och kanske blev det i en sådan version som polskan traderades till yngre fiolspelmän. Det var detta som väckte oro hos folkmusikvärnare och startade den hetlevrade kampen mot dragspelet kring sekelskiftet. "Draglockets flåsande och hesa läten" betecknades som "folkmusikens förfuskare och slutliga tillintetgörare". Hugo Alfvéns utrop till spelmannen Lång Lars har ofta citerats:

"Hugg sönder alla dragspel du träffar på din väg, trampa dem fördärvade, skär dem i stycken och kasta dem i svinstian, för där hör de hemma." (not 46)

Den finlandssvenske folkloristen Otto Andersson varnade:

"Dragharmonikan tillintetgör hela folkets musikaliska anlag, ödelägger gehöret och drager ned den musikaliska smaken."

Och Andersson uppmanar radikalt:

"Dansen ej efter falska dragharmonikors skrän! Köp dem ej! Hys dem ej i edra hem! Bränn dem!" (not 47)

I ett brev till en hälsingländsk låtupptecknare 1910 skriver Nils Andersson:

"Nu till svaret på Eder fråga: Släpp icke dragspel fram i täflingen, vare sig ensamt eller i förening med annat instrument. Vi föra Krig mot detta instrument, på hvilket aldrig spelats och aldrig kan komma att spelas svenska låtar. Och i en så fin låtprovins som Hälsingland bör icke få höras något dragspelsgnäll, allra minst vid en spelmanstäflan! Fiol och gitarr kan väl få passera. Occarina möjligen också, såsom kuriositet, men helst icke, ty instrument i egentlig mening är det ej." (not 48)

Några spelmän har berättat att de ursprungligen lärt sig spela på dragspel men sedan övergått till fiol, när de funnit större uttrycksmöjligheter där. Andra bytte småningom ut handklaveret mot modernare dragspel och breddade repertoaren med allt som efterhand blev populärt och gångbart till underhållning och dans vid privata tillställningar, föreningsfester etc. Men några har funnit sitt rätta medium just i durspelen, väljer repertoar därefter och utnyttjar deras egenart med stort raffinemang. En välartikulerad bälgföring ger ju en svikt åt dansrytmen som få instrument kan överträffa. (not 49)
Men fördomarna mot dragspelet sitter djupt. Som relativt ungt folkinstrument med en ung repertoar, och som jämnårigt med industrialismen och bysamhällets upplösning har det rentav fått bära ansvaret för de konsekvenser dessa samhällsförändringar fick för den äldre folkmusiken. Att dragspelet blev ett slags identifikationssymbol för nya befolkningsgrupper i det omvandlade samhället, ett industrisamhällets folkinstrument, förbättrade inte dess ställning bland dem som värnade om det som var gammalt och fornt. Dess utländska härkomst, dess "importerade krämar- och oljudsmusik" poängterades gärna utan tanke på de talrika andra främmande inslagen i "vår genuina svenska folkmusik". Vid spelmanstävlingar och -stämmor har alla dragspelare varit bannlysta, oavsett instrumenttyp och genre. Det är först med de senaste årens mindre puristiska folkmusiksyn som de åter fått blanda sig med fiol-, nyckelharp- och klarinettspelmän även offentligt, åtminstone vid en del av somrarnas folkmusikfester.

  Dragspel och munspel