Dragspel och munspel   

"Ja, fjol va ju då vannli, då va ju så nymodit när di feck dåns ätter piglocka, di tykkt dä jekk bätter te dåns ätter dom.
Ja, ja ha allri tykkt ôm fjolläta, ja tykker dä piper å skriker, som när e skottjärre går tôrt." (Östergötland, Godegård. ULMA 1757 s. 52.)

"Var det en spelman så spelade han handklaver. Det berodde på att det blev starkare ljud i det spelet, men innan den tiden [1860-talet var det alltid fiol, till bröllop och bättre dansgillen 2 fioler, efter den tiden fiol och handklaver. Munspel eller munharpa dansades också efter." (Halland, NMEU 23962.)

På hopläggningsgillen och slåtterkalas, på gökottor och nattfriartåg var dragspelet med, likaså när man drog upp till fäbodarna för lördagsfest. Även i urgamla riter och ceremonier för gröda och välfärd kunde handklaveret tas in bland de traditionella instrumenten (jfr s. 164). En och annan sade sig ha hört näcken spela dragspel; andra ansåg att han var fiolen trogen:

"Necken lärde bara dem som spelade Fiol, Klaver var ju bara piglock, och den musiken völa inte Wingåkra förr." (Södermanland, V. Vingåker. ULMA 8229 s. 8.)

Redan från början var dragspelet kontroversiellt, med en låg status bland de etablerade i samhället.

"Där var många goda handklaver spelmän som räknades som goda musikanter. Men vid finare bondgillen så var fiolspelemannen den som hade företräde, dragspelet var mer hållit för tjänarklassen, och kallades bälgaspel eller piglocka." (Skåne, Stoby. NMEU 19488.)

Flera andra av dragspelets smek- och öknamn vittnar på liknande sätt om dess sociala hemvist: pigorgel, piglåta, fesflämta, skinnjuck, smipust, syndaskrynkle.

"Till utomhus förlustelseplatser så ut åt sommarnätterna gav de bättre musik än fiolen, för den tog inverkan av luften när dimman lade sig. Men de gamle fiolspelarne kallade handklaveret för drängkammareorgel, för nästan varje bonddräng hade ett dragspel att draga i." (Skåne, Stoby. NMEU 19488.)

  Dragspel och munspel