Dragspel och munspel   

Dragspel och munspel 

Dragspelet gjorde sitt intåg i spelmansmusiken på 1860-70-talen. Då hade det flera decennier bakom sig som populärt förströelseinstrument i högborgerliga salonger och som "ett charmant tidsfördriv på landsbygden" (i herrgårdsparken). Ett av de första dragspel som kom till Sverige skänktes på 1830-talet till kyrkoherden Johannes Dillner, psalmodikonets förespråkare, av grevinnan Brahe på Rydboholm. (not 43)
Dragspelet uppfanns 1822 av Christian Friedrich Ludwig Buschmann, klaver- och orgelstämmare i Berlin. Det exploaterades snart under namnet Accordion av wienfirman Demian & Söhne och av franska tillverkare, som lanserade det som synnerligen snabblärt, med "en rättmätig plats bland sina musikaliska gelikar inom konstens vidsträckta domäner". (not 44) Med sina 6-12 tangenter för dubbelt så många toner eller ackord kunde det dock knappast kvalificera sig för en sådan plats. Men instrumenten var ofta av god hantverksmässig kvalitet och fägnade ögat med vackert måleri på bälgen, hölje i intarsia av ädla träslag och tangenter av ciselerad pärlemor. 
Gradvis skedde en mekanisering av tillverkningen som medgav allt större serier. Kring mitten av 1800-talet tog dragspels- och munspelsindustrin fart på flera orter i Europa med produktionssiffror på hundratusentals instrument årligen per fabrik och med en ständigt växande marknad. Även i svenska hamnstäder och industriorter kunde man snart höra dragspel, och med den rörlighet som präglade arbetslivet spred de sig raskt också på landsbygden.
Dragspel och munspel fick sitt genombrott i landet på något decennium - snabbare än något annat folkinstrument. Enradiga durspel från Tyskland kunde köpas till priser som motsvarade bara någon eller några dagars inkomst för drängar, statare, daglönare, timmerkörare och sågverksarbetare. Och munspelen var ännu billigare. Båda hade det nyas lockelse, och dragspelets färggranna bälg och blänkande beslag hade nog en särskild attraktionskraft för unga människor med den tidiga industrialismens begynnande prylintresse. Därtill var de lätta att lära sig hantera hjälpligt. Munspelets ackord på blås- och sugluft kom man fort underfund med. Och efter en stunds tapplande på handklaverets tio treklangsuppbyggda knappar hittade man rätt toner, förde bälgen ut och in på rätt ställe och klarade de båda "skedbasarnas" hum-pa-pa i tonika och dominant. På kort tid kunde den nyvordne dragspelaren stoltsera med låtar som förutsatte år av övning på fiol, nyckelharpa eller klarinett. Därtill med eget komp. Att kunna traktera ett instrument gav i mångas ögon ett visst anseende, och det nymodiga dragspelet skänkte litet extra glans:

"Öfelt-Magnus hade varit i Haverö och täljt bjälkar. Kom hem, hade ytterrock och dragspel och ansågs som fin pojk." (Jämtland; Bodsjö, 1860-talet. NMEU 33569.)

Som glädjekälla i en torftig och slitsam vardag fick både munspel och dragspel en oerhörd betydelse - i drängkammare, kolarhyddor, timmerhuggarkojor, flottar- och rallarbaracker, bland torvupptagare och andra säsongsarbetare, i trånga förläggningar vid sågverk och vid andra industrier med rörlig arbetskraft, som i stor utsträckning rekryterades från landsbygden. I flera av dessa miljöer levde man skild från familj och vänner, under en kort tid av intensiv kontakt med tillfälliga kamrater från olika delar av landet och med olika bakgrund. Det kunde ge en både förvirrande och välkommen distans till det egna kulturella arvegodset, och många var strax beredda att ompröva detta till förmån för den mängd av nya värderingar och impulser som genomströmmade sådana platser. Villigt absorberades allehanda nyheter - bl.a. nya visor och dragspelslåtar från kamrater på förläggningen, från kringvandrande musikanter eller från marknadsfolk som sålde skillingtrycksvisor, presenterade till dragspelsackompanjemang. Och i hembyn fanns många som gärna lyssnade till den som "varit ute i världen".

  Dragspel och munspel