FOLKMUSIKBOKEN - Birgit
Kjellström: Om folkliga instrument |
||||
 |
||||
|
Dragspel och munspel |
 |
 |
 |
 |
|
FOLKMUSIKBOKEN - Birgit
Kjellström: Om folkliga instrument |
||||
|
||||
|
Dragspel och munspel |
|
|
|
|
De gamla fiolspelmännens avståndstagande är förklarligt. På
handklaveret var de elementära spelkunskaperna lättköpta, och ofta
blev de kanske kvar på en rätt ytlig nivå. För dem som hade en
rikare musikalisk fantasi sattes gränser av själva instrumenten.
Visserligen kom det kring sekelskiftet fram 3-5-radiga dragspel, som var
liktoniga (not
45) och hade en basdel med ackord för de flesta
tonarter. Men det var mest de professionella musikerna som kunde kosta
på sig så överdådiga instrument. Ända in i 20-talet övervägde de
en- och tvåradiga spelen, diatoniska och växeltoniga. Många
instrument var av tvivelaktig kvalitet, men det fanns också tillverkare
som satsade på det gedigna. Till dem hörde Friedrich Gessner i
Magdeburg, vars en- och tvåradiga spel kom att ge namn åt själva
instrumenttypen, magdeburgspel. De enradiga spelen hade i regel 10
diskantknappar eller -tangenter, som gav en durskala, samt två
basklaffar ("skedbasar") för grundton och ackord i tonika och
dominant. Ofta fanns därtill 2-4 "smörjkoppar" för
inkoppling av olika register i unison- eller oktavläge, exempelvis 16
fot + 8 fot + 4 fot +ev. 8 fot i svävande stämning, som bildade
"darrtoner". Tvåradiga spel erbjöd ett något större
tonförråd med en durskala per tangentrad, t.ex. C/F, G/C eller A/D.
Basdelen kunde ha 4-8 knappar med upp till 6 grundtoner/ackord och hade
förutom tonika och dominant bl.a. också subdominanten i de båda
durtonarterna. (Jfr bild 25 och 26.)
|
|
Dragspel och munspel |
|
|
|
|
|
||||
| Birgit Kjellström: Om folkliga instrument | ||||
