FOLKMUSIKBOKEN  -  Birgit Kjellström: Om folkliga instrument

Inledning  

Vid val av instrument till olika musikaliska funktioner spelar statussynpunkter en viss roll. Dragspelaren var välkommen på lördagsdanserna, men i bröllopsgården skulle det vara fiolmusik. Könsrollerna har ofta präglat instrumentvalet, och en kvinna fick finna sig i vissa tabun även på detta område:

"Inte fick hon röka eller vissla. Inte spela mungiga eller dragspel. Några fanns som gjorde detta, men det ansågs inte kvinnligt." (Västergötland, V. Tunhem. NMEU 3237)

Dansmusikens instrument har nog ganska allmänt räknats till männens revir, där de givit en viss status. Men även kvinnor har vunnit anseende som spelmän. Den andliga musiken till gitarr och cittra sågs gärna som en kvinnlig angelägenhet under 1800-talets väckelsevåg:

"I min ungdom så fanns det fiolspelare här och där i gårdarna. Det var det enda instrument som var något karlaktigt med. Och det satte man värde på den som kunde med fiolen. Dragspel gick också an och munspel men inte guitarr. Det var kvinnfolksaktigt." (Värmland, Dalby. Medd. f. ca 1850. NMEU 10222)

Även fäbodens instrument - lur, horn och i viss mån spelpipa - räknades snarare till kvinnornas sfär än till männens. Vallpersonalen bestod ju huvudsakligen av kvinnor.

"Spelade de [kvinnfolken] något instrument så kunde det vara guitarr, sedan dom kom i svängen. Ja, långlur spelte de ju. Men det fanns karlar, som kunde konsten med, både spela guitarr och blåsa lur, även om kvinnfolken hade ord om sig att vara värre." (Medelpad, Liden. NMEU 35227)

Det finns i regel en sträng "arbetsfördelning" inom det folkliga instrumentariet, och vissa instrument är nära knutna till en bestämd miljö och repertoar. Att spela dansmusik på psalmodikon är tekniskt möjligt och har också förekommit. Men det var knappast tillrådligt i en strängt religiös omgivning. Horn och lur har präglats av sin funktion som arbetsredskap i fäbodsystemet. När detta gick mot sin upplösning mot slutet av 1800-talet, var de därför nära att dö ut. Genom särskilda räddningsinsatser undgick de att helt falla i glömska. 

Bild 4. Ur A/b. R. E. Westerlund O/y, Helsingfors: Illustrerad priskurant över alla slags musikinstrument och tillbehör (1912).

Fiol och nyckelharpa kunde lättare flytta över sin traditionella underhållnings- funktion till nya miljöer via Folkets Hus-estraden, radio- studion etc. Instrumenttyper som vevlira och säckpipa har fått sin livslängd begränsad genom bindningen till en speciell musikalisk stil. Andra har smidigt kunnat anpassas till nya stilideal: fiolen genom inneboende musikalisk mångsidighet och nyckelharpan genom en successiv konstruktionsteknisk utveckling. Sådana förhållanden kommer att beröras närmare vid behandlingen av enskilda instrument i det följande.

Inledning  

Birgit Kjellström: Om folkliga instrument

Överblick, Folkmusikboken

Svenskt visarkivs webbplats