Inledning  

Formrikedomen bland enskilda instrumenttyper röjer en frisk experimentlust, en benägenhet att utnyttja den egna fantasin och erfarenheten till nya konstruktionslösningar och förbättringar. Den primitivt lådformiga psalmodikonmodell som prosten Dillner introducerade 1830 för snabbast möjliga spridning till svenska hem, blev t.ex. för några bara en grundide att bygga vidare på. Man lade till ytterligare en spelsträng, kompletterade med medklingande metallsträngar för resonansens skull, lät grepplisten löpa ut som en hals från resonanslådan eller ersatte dess skurna avbalkningar med metallband som på hummel och gitarr. Man hittade på tangentsystem för att underlätta spelet eller uppfann transponeringsmetoder med trekantiga vridbara grepplister. Själva resonanslådan byggdes i en mängd olika former med rak eller svängd sarg, med platt eller välvt lock, ibland med drag från gitarr, fiol eller cello och ofta i en uppenbar strävan efter en mer njutbar klang än vad den avsiktligt enkla dillnerska grundtypen kunde erbjuda.
Men hembygge har givetvis inte varit det enda möjliga sättet att komma över instrument. Många har av intresse och fallenhet specialiserat sig på en instrumenttyp så att de kunnat tillgodose behovet hos en trängre eller vidare krets. De mungigor man köpte i 1730-talets Bergslagen kunde komma direkt från närmaste lie-, kniv- och hästskosmedja, men de kunde lika gärna vara gjorda av någon bonde i den karga Sjuhäradsbygden med smide som binäring och kringvandrande knallar som uppköpare/försäljare.
Liknande hantverksspecialisering med enkla instrument som köpstimulerande sidoprodukt finner man exempelvis hos småbrukare i Älvdalen och Siljansbygden i det sena 1800-talet. När de for på handelsfärd till Hälsingland och andra landskap med sina laggkärl, spinnrockar och stolar, tog de gärna med ett knippe spilåpipor på lasset. En låt på pipan kunde lossa greppet om börsen, särskilt om det fanns barn i huset. Om inte annat fick man sälja en pipa. Med 1920- talets nyväckta folkmusik- och hemslöjdsintresse kunde en sådan tillverkning växa ut till en liten hemindustri med specialgjorda redskap och rationaliserade arbetsmetoder. Exempel finns hos bl.a. Spel Erik Andersson i Floda (1873-1956), som kombinerade spilåpip- och näverlurtillverkning med annan turisthemslöjd. Hans Anders Eriksson i Evertsberg (1867-1951) specialiserade sig på spilåpipor, och hans son Hans Karl Andersson och sonsonen Lars-Erik Andersson har fortsatt denna hantverkstradition för en ständigt ökande efterfrågan.

Bild 3:. I knallens knyte fanns allt från svarvsaker och band till mungigor. Per Hilleström (1733-1816): Gårdfarihandlare. Foto: Nationalmuseum.

Även professionella instrumentbyggare och musikhandlare har givetvis haft spelmän i kundkretsen. En uppländsk nyckelharpspelare passade gärna på att komplettera sitt strängförråd när han hade ärende i Uppsala. Den som ställde krav på sin flöjt eller klarinett gjorde klokt i att vända sig till en instrumenthandlare. Även fioler kunde kännas mer överkomliga för kassan än för hantverksresurserna, sedan tillverkningen under 1800-talet börjat ta halvindustriella former och importen särskilt från Tyskland ökat i omfattning. Mot slutet av seklet kommer så postorderfirmorna med lockande erbjudanden om fioler ("komplett med stråke och etui"), gitarrer och ackordcittror till resonabla priser. Nu fröjdades månget öga av katalogernas uppslag med blänkande munspel och dragspel - industrialismens speciella bidrag till folkmusiken.

Inledning