Inledning (2)

Åtskilliga ur allmogens kretsar har haft möjlighet att lyssna till den pompösa blåsarmusiken vid kungliga ceremonier eller stifta bekantskap med blockflöjter, gambor och den nymodiga violinen i taffel- och dansmusiken på 1600-talets gods, bruksherrgårdar och surbrunnsanstalter. Herrskapets mer intima underhållning med klavikord och lutor har blivit välbekant för husets tjänstefolk. Och många har hört gatans och krogens version av senaste nytt från borgarsalong och teater i det sena 1700-talets fransyska smak, exekverat på violin, violoncell, tvärflöjt, oboe, fagott, valthorn och harpa. Någon gång har kanske herrskapsfolket lockats att pröva nyckelharpa; spelpipa och mungiga som pikanta inslag i sällskapslivet. En kulturtrött dragning till "det enkla och oskuldsfulla lantlivet" gick som en modevåg över hela Europa i slutet av 1700-talet.

Konstmusikens instrumentarium har dock inte slukats med hull och hår. Instrumentens samband med en viss stil och repertoar spelar en avgörande roll och i flera fall även den speciella livsstil de förbundits med. Man har bara anammat det som synts passa in i den egna musikmiljöns funktioner och former. Viola da gambans ("knäviolans") kammarmusikaliska stråkstil bör ha smält väl in i familjen de la Gardies kultiverade umgängesformer men kändes helt främmande för en uppsluppen bröllopsdans i byn. Men violinens rörliga spelsätt kunde utan vidare flyttas över från balsal till dansbacke. Tonfall ur dess högreståndsdanser följde med på köpet och blandades in i de gamla danslåtarna. Hummelns lågmälda ackompanjemang passade väl till stugans visor, psalmer och ballader, men tangentinstrument som klavikord, cembalo och hammarklaver bands av repertoar, spelstil och kostbar konstruktion vid herrskapssalongen. Klarinetterna i regementskårens paradmusik kunde däremot med fördel övertas och sättas i spetsen för ett bröllopståg. Det sena 1700-talets spelmän tog nog med glädje denna chans att byta ut säckpipan, som var ansträngande att spela och plötsligt kunde strejka.

I 1800-talets brukssamhällen kunde man lyssna till arbetarnas blåsorkestrar med en ny kontinental repertoar av marscher, potpurrier, polketter, mazurkor och andra borgerliga modedanser. Musiken smög sig småningom in bland de äldre spelmanslåtarna i tillämpliga delar, särskilt sedan klarinett, munspel och dragspel blivit rotfasta där. Flertalet instrument däremot - kornetter, alt- och tenorhorn, baryton, basuner och tubor - var i sin speciella, arrangerade ensemblespelstil främmande för spelmansmusiken. De fann sitt rätta element i arbetar- och nykterhetsrörelsens folkmöten och senare hos Frälsningsarmén och andra religiösa samfund.

Väckelserörelsens gitarr och cittra, sedermera även orgelharmoniet, hade lättare att finna grobar grund i kök och kammare. Sin repertoar hade de med från Tyskland, England och Amerika: trosvissa sånger om Jesu tröst för mänskligt lidande. De bars av viljan till en helt ny livsstil, som tog avstånd från dryckenskap, dans och syndfullt leverne och riktade blicken hän mot en ljusare tillvaro på andra sidan döden som belöning för ett rent och strävsamt jordeliv. Cittra och gitarr fick stå för himmelrikets strängaspel på jorden och lämnade ingen plats åt djävulens förförelsekonster på fiol och nyckelharpa, klarinett och handklaver. Även dessa syndbelastade instrument lyckades dock överleva både instrumentbål och stövelklackar för en fortsatt kamp mot folkmusikens upplösningstendenser. För de båda stråkinstrumenten var det enkelt, ty de vann full upprättelse redan med sekelskiftets begynnande folkmusikrenässans. Men klarinett och dragspel fick länge klara sig med egen kraft. De ansågs inte lika genuina som folkinstrument.

FOLKMUSIKBOKEN - Birgit Kjellström: Om folkliga instrument

Inledning