Inledning  

Somrarna i 1970-talets Sverige blev de stora folkmusikträffarnas tid, då fiolspelmän, lurblåsare, spilåpipare och erfarna eller nykläckta nyckelharpbyggare/spelare samlats i växande skaror, helst i naturskön bygdemiljö, för att odla gamla folkmusiktraditioner. Men vid sidan av detta lever ett annat slags folkmusikalisk sommarkultur, vars utövare - kanske utan minsta intresse för spelmanslåtar och visor och utan speltekniska färdigheter - har del i en än mer ursprunglig tradition: att göra ljud/musik i stundens infall och med de medel som den omgivande naturen erbjuder. Man blåser mot ett grässtrå, spänt mellan tummarna, man spelar maskrosskalmeja, formar händerna till en kärlflöjt eller gör pipor av savande sälg.
I det förindustriella bysamhället har musik i vidaste mening varit en integrerad del i både arbets- och nöjesliv i gemensamma och individuella funktioner. Sång och instrumentalt musicerande har i långt högre grad än nu varit uttrycksmedel för var och en. De som levat i ett nära beroendeförhållande till skog och myr, sjö, äng och åker har redan som barn fått blick för naturens förråd av potentiella ljudredskap. Med den allmänna uppfinningsrikedom och händighet som där hörde till överlevnadsvillkoren skapades en rik flora av anspråkslösa instrument för stundens förströelse. Vem som helst kunde förvandla ett halmstrå till en primitiv klarinett, ett barkrör till en skalmeja eller en björnflokastjälk till en kazoo. Dessa och en mängd andra allemansinstrument nämns i folklivsarkivens uppteckningar kring 1800-1900-talstraditioner, och man kan förutsätta att flera av dem har tillverkats genom årtusenden. Men även musikaliskt avancerade instrument har i stor utsträckning tillkommit genom hembygge. Idéerna lånades ofta ur främmande musikmiljöer.
När medeltidens lekare och spelmän drog in från kontinenten för en ambulerande verksamhet i Norden, gav de smak för nya inslag i dans- och visrepertoaren och för de instrument som hörde till. Snart började mungigor, säckpipor och vevliror ljuda litet varstans i svenska städer och byar. Vid kyrkhelger, marknader, handelsfärder och arbetsresor gavs rika tillfällen till kulturutbyte mellan olika geografiska regioner och sociala grupper, likaså i relationerna herrskap/tjänstefolk. Det gamla bysamhället har ju ingalunda varit så isolerat som det ofta framställts. Redan under medeltiden måste t.ex. många periodvis lämna sin by för att söka arbete på annat håll. Impulser har givits och tagits av folk på rörlig fot: forbönder, västgötaknallar och fraktseglare, säsongsarbetare vid sillsalterier, gruvor, järnbruk, i skogsavverkning, timmerkörning, flottning, torvhackning och linförädling, vid anläggningsarbeten samt industrier i städer och andra tätorter.

Inledning