Om nyckelharpor (2)

4. Kontrabasharpa med dubbellek: Konstruerad på 1860-talet.

3 melodisträngar, varav a' och c' ligger intill varandra och d' på andra sidan av de mellanliggande bordunsträngarna i g och c.
De övre melodisträngarna har samma nyckel- och lövkombination som på silverbasharpan (dubbellek = dubbel "knaverlek", dvs nyckelrad). Den tredje melodisträngen avkortas med löv på de 6-8 första nycklarna och bildar alltså mixturer. Strängplaceringen innebär en ständig bordun, som genom en rytmiskt accentuerad stråkansats kan få en raffinerat slagverksartad verkan i danslåtarna. (not 55) Kontrabasharpan med dubbellek spelas med böjd stråke.

Bild 48. Nyckelmekanism till en kontrabasharpa med dubbellek:
(Ur Ling 1967.)

5. Kromatisk nyckelharpa: Anses konstruerad på 1920-talet med det första exemplaret presenterat vid musikinstrumentutställningen i Stockholm 1925.
3 melodisträngar (a', c' och g) med varsin rad nycklar med vardera ett löv i kromatisk skala. Vissa experimentharpor har försetts med en 4:e och 5:e nyckelrad. Med den kromatiska harpan har man slutgiltigt tagit avstånd från bordun- och mixturklangerna i en äldre spelpraxis. Den raka stråken med fast tagelspänning medger inte samtidigt spel på bassträngen (c) och de båda översta melodisträngarna. Tonvikten läggs i högre grad på melodispel, med enstaka dubbeltoner eller ackord i speltonarternas tonika-, dominant- och subdominanttreklanger.
Även klangligt fjärmar sig den kromatiska nyckelharpan från tidigare stilideal för att i stället närma sig violininstrumentens klangkvalitet. Medan äldre harpor är framställda med gröpteknik, med botten och sarg i ett stycke, har de kromatiska ofta separat botten och (lägre) sarg, och locket är mindre välvt än på äldre typer. Under- och överbygeln har fått utsvängda hörn som violinen, och de stora ovala ljudhålen ("oxögonen") har ersatts av f-hål. De 10-19 resonanssträngarna stäms kromatiskt.

Bild 49. Nyckelmekanism till en kromatisk nyckelharpa:
(Ur Ling 1967.)

Strängarna köps numera färdiga i musikaffären. Gitarr- och cellosträngar används som spelsträngar, och resonanssträngarna är gitarrsträngar eller pianotråd. I äldre tid har man tillverkat strängar själv av spunnet silke (föga hållbart!) och av tvinnade tarmremsor, men man har också köpt koppar- eller silveromspunna strängar med kärna av silke eller tarm, senare av stål.

Stråken till de äldre nyckelharptyperna har en kraftigt böjd stång med tagel, vars spänning regleras med tummen. Detta medger spel över alla strängar samtidigt, även då stallet är något välvt. Stråkföringen följer ett lätt bågformat mönster, eftersom tummens tagelspännaruppgift begränsar rörligheten i handleden. Till den kromatiska nyckelharpan används en kortare variant av den moderna violinstråken med konstant tagelspänning.

Spelsätt se under "Stråkharpa".

FOLKMUSIKBOKEN - Birgit Kjellström: Om folkliga instrument

Om nyckelharpor