Stråkharpa  

Stråkharpa

I Finland och svenskestniska bygder fanns fram till 1900-talets början ett mycket ålderdomligt instrument, den s.k. stråkharpan eller tallharpan. Även i Sverige har man gjort instrumentfynd i Småland och i Öje i Dalarna, vilka utan tvekan är stråkharpor. Likaså har Otto Andersson, som skrivit en utförlig monografi om instrumentet, identifierat en medeltida skulptur i Trondheims domkyrka som en stråkharpspelare. (not 31) Instrumentet är avlångt. Översidan sträcker sig ett gott stycke längre tillbaka än själva resonanslådan så att en platta bildas, ur vilken ett eller två griphål skärs. Ett annat sätt att få det för instrumentet karakteristiska griphålet är att förbinda sidornas utgående förlängningar med en tvärpinne, som kallas ok. Över resonanslåda och griphål sträcks de 2-4 strängarna. Vänstra handens fingrar sticks in i griphålet så att högra griparmen vilar i tumgreppet. Strängförkortningen görs med fingrarnas utsida eller med naglarna. Instrumentet hålls i knät, och stråken förs från kroppen, ungefär som när man sågar - en mycket originell stråkföring. Stråkharpan anses besläktad med det walesiska instrumentet crwth. (Ur Ling, Svensk folkmusik, 1964.)

Bild 15. Styrbjörn Bergelt med en stråkharpa av egen tillverkning. Foto: Per-Ulf Allmo.

Styrbjörn Bergelt i Stockholm har de senaste åren forskat i stråkharpans spelteknik genom bl.a. arkivgenomgång och intervjuer med människor som i ungdomen kommit i kontakt med stråkharpspelmän i Estland. Med musikantens experimentlust har han också utforskat stråkharpans speltekniska möjligheter på instrument som han själv byggt efter äldre modeller. (not 32)

Stråkharpa