Bengt R. Jonsson - Margareta Jersild: Svenska visor (En vägledning för studiecirklar)
1800-talets visa

Många av 1800-talets mest populära visor härstammar från sångspel och teaterstycken. "Värmlänningarna" är redan nämnt och är väl det enda av tidens sångspel som alltjämt regelbundet framförs. Endast ett mindre antal visor av detta slag kan här nämnas. "I tornets djup, fördold för världens öga" (text Bernard von Beskow till en melodi av fransmannen E. Arnaud) ingick i "Nya garnisonen". Av August Blanches många pjäser skall framhållas "Rika morbror" med visorna "Fritt är sjömannens liv" och "Skönaste pärlor ur havet kan man fiska". Känd är Mauritz Cramærs kaffevisa "Av allt det goda som man förtär" ur "Femhundra riksdaler banko", likaså visan om Zandahls kanon ur Frans Hodells "Andersson, Pettersson och Lundström". I C. W. Böttigers "En majdag i Värend" ingick J. W. Bäckströms "Klockarfar han skall nu allting bestyra". Ernst Wallmark, författare och inte minst översättare, åstadkom texterna till en del verkliga "örhängen" inom såväl visan som andra sånggenrer. Den s.k. förromantiska balladen hade odlats av bl. a. Anna Maria Lenngren ("Den fromma fru Signhild på sotsängen låg") och F. M. Franzén, och på 1800-talet blev denna genre, speciellt "spökballaderna", vidare företrädd genom K. A. af Kullbergs översättningar. "I kyrkoherdens trädgård i Taubenhain" återgår på ett original av tysken Bürger, vars "Lenore" också överflyttades till svenska av Kullberg, under det att originalet till "En krigsman så båld och en fröken så grann" ("Alonzo och Imogene") skrevs av engelsmannen Lewis, en av de tidigaste författarna till "thriller"-romaner. Åtskilliga 1800-talsförfattare, som inte i första hand är kända såsom visdiktare, har icke desto mindre nått sin största publik genom att deras dikter blivit sjungna och levat visans liv, spridda i stor utsträckning genom skillingtrycken. Det gäller såväl romantiker som skalder från vad man har kallat liberalismens tid vid mitten av århundradet. Av K. A. Nicanders dikter blev bl. a. "Visperdalen" (Gula visboken s. 383) och "Bianca, för sista gången" på angivet sätt gemene mans egendom liksom C. W. Böttigers "Ur stormarne ser jag en avlägsen hamn", "Tänk någon gång på den vars hjärta gömmer" och "Vid foten av alpen i daldjupets grönska" samt P. H. Lings "Stunden bortilar men inte min smärta". Även P. D. A. Atterbom producerade sig i genren med visan "Riddar Toggenburg" (börjar "Kuno, trogen syskonkärlek"), som är en översättning av en Schillerdikt, och S. J. Hedborn skrev "Förgäves uppå stigen". I en del av dessa och likartade visor märker man inflytanden från tysk förromantik, icke minst dess gräsligheter, och romantik, bl. a. detaljer som alp- och Italienromantik. Personnamnen i dikterna pekar ej sällan i samma riktning, t. ex. Herman. Hållna i något annan stil är de som Wilhelm von Braun skrivit, t. ex. "I låga ryttartorpet vid höga Hunneberg", "I Södermanland på sitt slott Eriksberg" och "Bort i en skog i Tyskland". Av Z. Topelius är de välkända "Björkens visa", "På Roines strand", m. fl. I en av Fredrika Bremers romaner ingick "Fall, lätta snöflock, fall". Den mäktige sekreteraren i Svenska Akademien C. D. af Wirsén är författaren till en visa, som blev något av en verklig schlager: "Hon växte i torpet vid susande skog".