Bengt R. Jonsson - Margareta Jersild: Svenska visor (En vägledning för studiecirklar)
Ballader och andra medeltidsvisor

De första fullständiga balladtexterna har bevarats i handskrivna visböcker från 1500- och 1600-talen, då nedskrivandet av ballader kom på modet i adelskretsarna och då också landets fornvårdande myndigheter intresserade sig för dem. Tack vare detta har många ballader bevarats. Den äldsta av dessa visböcker, Harald Oluffsons, är från 1570-talet. Det var dock inte förrän på 1800-talet, som man började visa något större intresse för att samla in och bevara de gamla folkvisorna. 1814-18 utgav Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius Svenska folkvisor, 1834-42 utkom Adolf Ivar Arwidssons Svenska Fornsånger, båda samlingar med övervägande ballader. Särskilt Geijer-Afzelius' samling kom att betyda mycket för de kulturintresserade och stimulerade intresset för vidare uppteckningsarbete. Ett flertal handskriftssamlingar från 1800-talet och början av 1900-talet finns bevarade, däribland prästen L. Chr. Wiedes stora samling med uppteckningar från Östergötland. Med undantag för ett femtiotal ballader som tryckts i skillingtryck har balladen bevarats endast genom muntlig tradition fram till upptecknandet. Vid denna tradering genom flera århundraden har naturligtvis variationer uppstått. I den långa traderingskedjan har alltid någon meddelare glömt kanske en strof eller gjort ändringar och tillägg. På så sätt har varianter av visan utbildats. När vi nu hör någon traditionsbärare sjunga en ballad får vi således betrakta den som en variant av en vistyp, vars ursprungliga avfattning vi ej känner till. Beträffande melodierna är det ännu svårare att söka rekonstruera deras ursprungliga skick. Från medeltiden föreligger inga melodibelägg, från 1500-1700-talen endast några enstaka. Först under 1800- och 1900-talen har man med bättre resultat intresserat sig även för melodierna. Av dessa sentida belägg är det naturligtvis svårt att dra några slutsatser om hur man sjöng balladerna under medeltiden. Liksom i texterna har varianter bildats. Man får räkna med att inte endast förändringar i den ursprungliga melodien gjorts utan att även en melodi till en viss text ersatts med en annan helt ny melodi. Det är ej heller helt klarlagt på vilken skala ballad- och de andra folkvisemelodierna bygger. Olika teorier har hävdats av olika forskare. Den danske musikforskaren Th. Laub menade, att balladerna hade samband med den gregorianska kyrkosången. I 1800-talets Sverige var man benägen att betona mollkaraktären, som ansågs återspegla det vemodiga i den nordiska "folksjälen". Andra åter har hävdat, att en stor del av det gamla musikaliska materialet ej låter sig pressas in i dur-molltonaliteten, såsom många av 1800-talsupptecknarna gärna försökte. De intervall som många ansåg vara orena var i stället kvartstoner (jfr de s.k. "blå" tonerna inom jazzmusiken). Den kände koralboksredaktören J. Chr. F. Hæffner, som redigerade melodibilagan till Geijer-Afzelius' samling, ansåg sig ha funnit en "nordisk skala", med tonerna d, e, f, g, a, b, c, där b och c ofta togs i överkant. Detta stämmer ganska väl med sentida inspelningar och uppgifter från upptecknare, där särskilt septiman ofta är svävande.

Ballader och andra medeltidsvisor
Bengt R. Jonsson - Margareta Jersild: Svenska visor (En vägledning för studiecirklar)