Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor

De tre källexemplen - kyrkmålningen, nyckelharpan och dagboksnotisen - har ett gemensamt. De har alla blivit folkmusikdokument utan direkt medverkan från dem som spelade och sjöng. Varken vallpojken, som Amund fäste på träpanelen i Södra Råda kyrka, snickaren Rosenqvist i Harg, vars nyckelharpa hamnade på Nordiska museet, eller församlingsborna i Mora såg själva till att deras musik lämnade spår efter sig. Vittnesbörd om deras musicerande skapades av andra. Och detta är typiskt: kännedom om folklig tradition når vi oftast genom utomstående personers förmedling. Mycket sällan har vi tillgång till källor direkt från dem som deltog i sången och musiken.
I detta ljus bör vi betrakta den stora mängd uppteckningar av folkliga kulturyttringar som gjorts i Sverige i snart tvåhundra år. I dem framträder berättare, sångare och spelmän tecknade med mer eller mindre förstående hand av ivriga samlare.
Den finländske studenten Carl-Axel Gottlund, som reste runt i de mellansvenska finnmarkerna 1817 efter finska kulturrester, var medveten om att folklivssamlandet kunde innehålla en konflikt, att folket med traditionerna iakttogs genom upptecknarens glasögon:

"Man måste ofta ställa sig på samma ståndpunkt som allmogen, för att riktigt kunna bedöma dess situation och omgifning; likaså, hvad som för den ena samhällsklassen anses opassande och anstötligt, är det icke för den andra." (not 2)

Gottlunds anteckning i resedagboken från finnmarkerna speglar en viktig sanning: För att förstå en musiksituation bör man söka den medverkandes perspektiv. Källorna tvingar oss emellertid att betrakta folkmusiken med iakttagarens ögon i stället för deltagarens. Vad detta innebär är inte svårt att räkna ut.
Den handskrivna visboken utgör ett illustrativt undantag från regeln om de indirekta källorna. Den fanns förr i de flesta hem. Oftast var den försedd med svarta vaxdukspärmar. Så minns många den än i dag. Visboken fylldes med visor som man hörde andra sjunga. Ibland skrev man av ett skillingtryck.
Visböckerna användes flitigast under ungdomsåren. I vänners lag sjöng man den senaste visan ur boken.
En brokig blandning av olika vistyper är karakteristisk för innehållet i de flesta handskrivna visböcker. Man finner kärleksvisor och högstämd lyrik sida vid sida med drastiska skämtvisor, dramatiska nyhetsvisor och från senare tid även schlager och revyvisor. Ibland förekommer t.o.m. andliga visor i böckerna.
Det är en blandning som starkt avviker från vår gängse uppfattning av folkvisan. I visböckerna finns tvära innehållsliga och stilistiska kast. De är förmodligen så växlingsrika som vissång alltid har varit. Det ger de handskrivna visböckerna en nyttig påminnelse om.

FOLKMUSIKBOKEN - Gunnar Ternhag: Om folkmusikens källor

Inledning