Inledning   

Bild 2. En nyckelharpa ur Nordiska museets samlingar,
förmodligen från 1700-talet. Foto: Nordiska museet

Denna beskrivning, som på många sätt är en typisk notis ur museernas föremålskataloger, innehåller allt man vet om harpans bakgrund. Vi kan konstatera att instrumentet är uppländskt och med lite möda skulle vi kunna spåra snickaren Rosenqvist i Hargs kyrkböcker. Men hur nyckelharpan har använts, vem som byggt den och framför allt vad ägaren tyckte om den, får vi aldrig veta. Museiföremålet är en kall kropp, som bara kan obduceras.
Vi får jämföra det bevarade instrumentet med andra exemplar. I vårt fall rör det sig om en enkelharpa, en typbestämning som vi gör med spelmekanismen som utgångspunkt. Vi mäter spelsträngarna - från stränghållare till de ställen där strängarna stoppas av knavrarna - och instrumentets skaltoner framträder. (Motsvarande mätning kan göras på blåsinstrument med fingerhålen som likare.) Andra iakttagelser ger fler upplysningar. Hantverkskvaliteten avslöjar om byggaren var en van instrumentmakare. Graden av förslitning berättar något om hur mycket instrumentet har använts.
Sammantaget upplyser ett musikinstrument som vår nyckelharpa om tonförråd, i bästa fall klangegenskaper, instrumenthantverk och en del andra ting. Vi har kommit ett stycke närmare musiken - vi skönjer dess konturer.
En beskrivning av en musikupplevelse förmedlas av Linnélärjungen Anders Tidström i hans dagbok från en resa till Dalarna 1754. I Mora skriver han: (not 1)

"J kyrkjan var intet orgevärk, ty Morakarlen inbillar sig vara orgevärk sjelf och skal vara rätt kjär i sin sång. De siungde och rätt vel, nästan likt tyska viset eller om jag skal säga liksom et medium emillan sång och mäsning. De sänkte rätt artigt och lika vid slutet på vissa strofer."

Citatet ger en ganska bra bild av församlingssången i Mora. Tidström observerade särskilt att man saknade orgel. Detta var emellertid ingen ovanlighet i dessa trakter. Socknarna kring Siljan var fattiga.
Karakteristiken "et medium emillan sång och mäsning" är träffande. Vi får föreställa oss en menighet vars sång skred långsamt framåt. Varje stavelse var viktig och förmodligen rikt smyckad av tonslingor. Mora tillhör koralsångens kärnområde. Vid 1700-talets mitt var de folkliga melodierna väl utbildade.
Tidströms ord är målande. Örats retning ligger inte långt borta.

Inledning