Inledning   

En hornblåsande vallpojke avbildad på en kyrkvägg, en handskriven visbok, ett bevarat instrument, en dansbeskrivning i en resedagbok. Kunskap om folkmusik kan nås på många olika sätt. Det största och viktigaste materialet är dock de uppteckningar och inspelningar av visor och låtar, som gjorts alltsedan 1800-talets första år.
Den som vill söka kunskap om musiken hos de breda folklagren i gången tid står inför en bekymmersam situation. Vi vet mycket lite om hur musiken gestaltade sig och vi har få källor som kan berätta något väsentligt för oss.
Vi har bara begränsad hjälp av bevarade arkivalier - mantalslängder, räkenskapshandlingar, domböcker och andra mer eller mindre exakta historiska dokument. De ger i bästa fall de musikaliska sammanhangen, men säger ingenting om själva musiken.
Den muntliga traditionen, då? Folkmusiken påstås ju vara så gammal. Finns inte äldre tiders folkmusik i dagens?
Till viss del kan man spåra äldre drag i det som sjungs och spelas omkring oss i dag, men ingen kan säga hur opåverkade de inslagen är. Vi vet att mycket hinner förändras bara under en enda generation. Det är inte alls säkert att den vaggvisa vi lärde oss som barn låter likadant när vi sjunger den i vuxen ålder. Vi tar intryck helt enkelt. Och vad gäller t.ex. den instrumentala musiken måste vi dessutom räkna med att spelmännen medvetet försökt utveckla sin musik.
Det enda vi med stor säkerhet kan påstå om dagens svenska folkmusik är därför att den inte låter som äldre tiders.
Den yttersta orsaken till vår dåliga kunskap om folkmusiken förr är att musik inte lämnar några spår efter sig i historien. Musikens lämningar är bara indirekta. Vi kan finna musik beskriven eller avbildad. Vi kan söka redskapet som skapade toner. Men musiken i dess klingande form kan vi bara återskapa med hjälp av vår konstnärliga fantasi.
I Södra Råda träkyrka i Värmland finns en målning av Amund från 1494 av stort folkmusikaliskt intresse. Den föreställer en vallpojke som vaktar två djur. Djuren är starkt stiliserade, på samma sätt som ett träd i bildytans mitt. Vallhjonet håller en stav i sin högra hand. Med den vänstra sätter han ett djurhorn till sina läppar.
Målningen är utförd i en stil som påminner om folkligt måleri från senare tid. I likhet med sina sentida kolleger har Amund låtit vissa detaljer lämna verkligheten - djuren och trädet - medan andra avmålats helt realistiskt - hornet.
Hornet har tre fingerhål, samma antal som horn från våra dagar. Vallpojken placerar sitt instrument för anblåsning i mungipan. Detta är en äldre praxis som också är känd från konstmusiken.
I Amunds målning finns således små pusselbitar om vallmusiken vid 1400-talets slut. Vi kan konstatera stora överensstämmelser med de musiktraditioner vi känner från fäbodarna i vårt eget sekel.
Avbildningar av musiksituationer är en mycket viktig källa till kännedom om folkmusiken. De många kyrkmålningarna intar en särställning, medan musikmotiv i profana konstverk är mera sällsynta. Först under 1700-talet, då svärmeriet för det "lantliga" blommar ut, avmålas folkmusiken i större skala.