|
Sveriges motsvarighet till Bartok - om man nu vill finna en sådan -
är väl närmast Jan Johansson med jazz i stället för konstmusik som
bas.
 Musikforskarna
sökte också kritiskt granska de nya former som växte fram, då
främst "masspelet". Bo Wallners angrepp på masspelet i
Expressen var en viktig signal. Wallner får stöd av Bror Hjorth.
Arnberg-Hjorth-Wallner ser folkmusikens stora värde i den individuella,
skapande konstnärens alster. Men Arnberg ser i spelmanslaget en
väsentlig pedagogisk funktion, att föra ovana lyssnare till den äkta,
gamla folkmusiken med dess rätta estetiska och etiska ideal.
Masspelet
kan betraktas som en ny företeelse som på intet sätt konkurrerade med
de individuella prestationerna. Under 50- och 60-talen blir också
masspelet alltmer populärt, allt vanligare blir synen av
spelmansförbundsledare i täten av eller framför en månghövdad
spelmansskara med stråken som taktpinne.
 Bild
13.
Folkmusiker tågar i
Österbybruk på spelmansstämma sommaren 1976. I täten går Hans Gille
och dirigerar med stråken i högsta hugg. Vid hans högra sida
marscherar Eric Sahlström och Gösta Sandström.
Foto: G. Ahlbäck.
Masspelet
var en del av det musikaliska fortbildningsarbetet på
folkmusikområdet. I detta medverkade Sven E. Svensson (1899-1960) med
föreläsningar om folkmusik och kurser i hur man tecknar upp låtar. (not
63) Samtidigt försökte man föra in konstmusikaliska
ramar i masspelet, dvs. samma intentioner som Arnberg, men med annat
tillvägagångssätt och andra konstnärliga ambitioner. En av dem som
med frustande vitalitet, humor och stridsvilja går till verket var
Gustav Wetter (1901-1977). Hans artikel "Uppsalastämman och
folkmusiken" från 1954 är en ögonvittnesskildring som har sin
givna plats i svensk musikhistoria:
"Det började bra! Director musices Sven E.
Svensson hade enkom för detta tillfälle komponerat Svensk
Spelmansrapsodi i gammal concerto grossostil med en liten orkester, som
fick spela och ligga i för hela slanten hela tiden och så en stor
spelmansorkester, som spelade samstämmigt några utvalda låtar. Två
granna upplandspolskor var invävda i denna konstvävnad som soli för
respektive nyckelharpa och fiol. Det var en pampig festouvertyr i Bachs
och Händels stil och den visade att vår svenska folkmusik ypperligt
låter sig väl inpassa på ett högre plan än folkdansare och deras
spelmän i gemen är vana vid ...
Allspelningen
under Sven E. Svenssons ledning var ett skolexempel på precision,
stilkänsla, frasering och nyansering. Mitt sorgliga framträdande som
allspelsledare var motsatsen till detta. På Studenternas idrottsplats
försökte jag att med den stora spelmansskaran spela en upplandsvals,
som i god tid tillsänts samtliga deltagande spelmän för inövning.
Gud sig förbarme vad det lät! Utav hundra spelmän kunde högst femton
melodin, och av dessa spelade en tredjedel 2:a reprisen, en tredjedel
3:dje reprisen och återstående tredjedel försökte sig på både a
och 4:e reprisen. Återstoden brummade på tonika och dominant i F-dur
och tittade åt höger och vänster, och när jag genom ivriga
armrörelser försökte få kungjort att vi skulle sluta på en gång,
dröjde det åtminstone 60 sek. innan några eftersläntare behagade
sluta upp med att spela." (not
64)
Sven E. Svenssons Rapsodi nr 3 för soli, blandad kör, barnkör,
unison spelmansorkester och liten orkester utgavs på grammofonskiva av
Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur 1960 med olika spelmanslag och
enskilda spelmän på motsatta skivsidan.
|
