Svensk folkmusik 1950-60 (1)

FOLKMUSIKBOKEN - Jan Ling: Om folkmusikens historia och ideologi

Svensk folkmusik 1950-60

Svensk folkmusik 1950-60

Redan under 1800-talet hade det funnits ansatser till en svensk folkmusikforskning. Karl Valentin (1853-1918) ventilerade en avhandling i Leipzig med titeln Studien über die schwedischen Volksmelodien (1885). Carl Södling (1818-1884) skrev den svenska folkmusikens historia som förblev ett otryckt arbete. Olika exempel på forskningar och forskningsinriktning under 1900-talet ges i kapitel 10. Här skall vi möta några av forskarna i deras ideologibildande funktion, hur deras intentioner och strävanden kommer att prägla synen på folkmusiken.

De musikvetenskapare som formar 1950-60-talens folkmusiksyn är så gott som samtliga konstmusikaliskt skolade och har - efter musikvetenskapliga studier i Uppsala - mer eller mindre slumpartat kommit att intressera sig för folkmusiken. Rekryteringsbasen är således inte olik 1810 års män, kretsen kring Geijer och Afzelius. Men medierna har förändrats. Vid 40-talets slut är radion den viktigaste distributionskanalen för musik. Grammofonen är allmänt i bruk. När Svenskt visarkiv bildas är det frukten av en kombination av intressen från vetenskap och radio. Den som betalar fiolerna till att börja med är inte - som man skulle kunna tro - svenska staten, utan skeppsredaren Sven Salen (1890-1969), i vars Visans vänner-lokaler på Styrmansgatan 4 i Stockholm den nya institutionen ser dagens ljus.

År 1948 är något av ett märkesår i svensk folkmusikhistoria. Då började Matts Arnberg (f. 1918) "en mera systematisk direkt på det äldre musikaliska traditionsmaterialet inriktad inspelningsverksamhet". Arnberg framhåller i den citerade artikeln "Inspelningar i folkmusikens tjänst", den skepticism han till en början mötte:

"Särskilt för dem, som själva bevittnat hur sköra traditionstrådarna var redan under seklets första årtionden, verkade det uteslutet, att man ännu efter ytterligare 20-30 år skulle kunna finna några spår av äkta folklig tradition." (not 60)

Bakom Arnbergs inspelningsverksamhet fanns klart uttalade uppfattningar om folkmusiken. I en artikel i Röster i Radio (49/51) redovisar Arnberg en folkmusiksyn som på många sätt kan sägas bli vägledande för folkmusikens ideologi fram till våra dagar:

1. "Endast verkliga spelmän med sin egen bygds tradition och dialekt i spelsättet kan göra denna musik full rättvisa - endast genom dem kan man lära känna våra låtar, endast genom dem kan man uppleva folkmusiken."

För radiopubliken, som består av även otränade lyssnare, menar Arnberg

2. spelmanslagen är en lämplig form av låtpresentation.
3. "Men det är givet att den största och värdefullaste delen av vår folkmusik: de äldsta låtarna och visorna och kanske främst våra folkliga koraler, inte kan göra anspråk på att ha något direkt underhållningsvärde, men ur musikalisk synpunkt är dessa naturligtvis de intressantaste."
4. "Det är ganska förklarligt men inte desto mindre beklagligt, att våra tonsättare med få undantag medvetet undviker en närmare kontakt med och kännedom om folkmusiken." (not 61)

Förklaringen till den fjärde punkten är enligt Arnberg att de tidigare tonsättargenerationerna lånat motiv och arrangerat i .romantisk anda medan den unge tonsättaren ängsligt bevakar att hans tonspråk skall vara internationellt. Arnberg hänvisar till Bartok som exempel på "att man med folkmusiken som grund kan skapa ett högst personligt tonspråk".
Av dessa uppfattningar kan 1. och 3. föras tillbaka till Nils Andersson, här förstärkt av den estetiska historicism som Moberg ger uttryck för i flera av sina uppsatser. (not 62)
Beträffande spelmanslagen 2. ser Arnberg redan vid 50-talets början dem som en organiskt utvecklad form utifrån den ensamme estradspelmannen. Det är en samspelsform, lämpad för massmedia.
Den fjärde punkten gäller som så många gånger tidigare vem som skall få del av folkmusiken, för vilken kulturmiljö skall vi förbereda den? För de konstmusikaliskt skolade, med kontakter med tonsättare, är svaret självklart den seriöse tonsättaren. Men det skulle bli jazzmusikerna som förverkligade Arnbergs intentioner och breddade folkmusikintresset på ett sätt som väl ingen kunde förutspå. Ingvar Lidholms (f. 1921) Riter (1960) är annars ett av de få konstmusikaliska verk som kan sägas förverkliga Arnbergs intentioner från 50-talets början. Lidholm väljer inte spelmansmusiken utan vallåten, som mer motsvarade hans konstnärliga temperament och krav på musikalisk egenart.

Svensk folkmusik 1950-60

Jan Ling: Om folkmusikens historia och ideologi