Svenskheten hotas också av kommunismen, som efter kriget vunnit viss framgång inom svensk politik. Börsdirektör Kurt Belfrage, en av ungdomsringens förgrundsgestalter med många ideologiska tal och artiklar, finner det lämpligt att varna ungdomen för statsmakterna och en hotande kommunism och rekommenderar i stället ett förlitande på privatkapitalets trygga beskydd: "Men låt mig ge er ett gott råd: betona inte alltför mycket att ni bara är folkdansrörelse, utan betona att målet som ni syftar till är att skapa en sund svensk ungdom med verklig livsglädje. Vi får emellertid komma ihåg att det finns andra vägar att gå än att vända sig till statsmakterna. jag är ganska säker på att om ni stryker under detta, som jag sa, att skapa en sund svensk ungdom, så skulle många av våra stora industrier vilja ge er ett handtag. Ty alla som vill se litet längre fram i tiden måste önska att få slut på kommunistandan i vårt land och skapa en verklig svensk ungdom." (not 43) Vad är det då för ett folkligt kulturarv som skall rädda svenskheten? Hembygdsnostalgin blir ett alltmer framträdande drag, idealiseringen av landsbygdens liv och seder likaså. Nu framtonas också en religiös bakgrund, som så småningom leder till att folkdans- och spelmansstämmor inleds eller avslutas med gudstjänst och tåg med fanborg och honoratiores samt präst i spetsen.
"När första solstrålen lyste över bautastenens täckelse, klingade den första widmarkslåten från felorna. Gustaf Wetter berättade fängslande om Widmarks levnad, spelmannen som redan åttaårig satt under Håkbäckens bro och lyssnade till näckens spel." (not 44)
|
||||||||||||||||||||||||
Men de
svenske äras också på annat sätt. Den urgamla seden att resa stenar
över vittfarne män återkommer på 40-talet. Vanliga, enkla spelmän
hedras med bautastenar. År 1947 reses sten över "bygdens störste
spelman Carl Ersson Bousard, 'Byss-Calle'" i Älvkarleby, Uppland,
och ett år senare erhåller August Widmark en fyra ton tung sten som
Katrineholms spelmanslag använt sina kvällar att bryta: