"Att wåra fäder större delen kunde spela på harpor (Soteharpor/Långharpor och Nyckelgigor) och detta Baldur til ära uti hans Saal/det är allom kunnigt af wisor och sägner/ och tillförenne av Plutarc c. 8 § 1 nr 30 f. 355 omrördt." (not 4) Patriotismen och fantasin var hos Rudbeck starkare än källkritiken.
Detta mytologiserande drag i samband med folkmusiken och svenskhetens
bevarande återkommer sedermera i olika former fram till vår tid. "Jag införer endast then öfwer alt nämda Staffans Wisan, hwilken the unge drängar siunga månde på Andra Dag Juhl, när the slokade kring hela Sochnen at samla få, maat, öhl och bränwjn, at giöra sig giästabod; Hwilket warade och timade öfwer åren 1690, til thess Höga Öfwerhetens förbud kom om Staffanskarlar." (not 5) Den sista upplysningen ger vid handen att det inte var så helt med toleransen från överhetens sida vad beträffar allmogens kulturella liv. I ortodoxins anda verkar det i stället som om prästerskapet med domkapitlets hjälp gick hårt åt nöjeslivet och särskilt bruket att använda de traditionella låtarna, visorna och instrumenten vid högtider som bröllop, barndop, begravning etc. I Uppland fick spelmannen stå utanför kyrkan och spela, möjligen komma in i vapenhuset, men inte som tidigare gå fram i koret med brudeföljet. Av bötesförelägganden att döma föredrog bönderna att bibehålla traditionen så långt det nu var möjligt. Allra mest upprört blev förstås prästerskapet när psalmmelodier behandlades på ett i deras ögon vanvördigt sätt (1698):
|
||||||||||||||||||||||||
Denna
"jakt" har varit ett kännemärke för insamlingen av folkmusik
fram till de sista decennierna, då andra inriktningar blivit mer
framträdande. Ett enda exempel på hur man såg på
folkmusiken, hämtat ur Olof Rudbecks d.ä. (1630-1702) berömda skildring
av det fornstora, försvunna Atland, ger något av tidsatmosfären och
inställ- ningen till folkmusiken.