Bengt R. Jonsson - Margareta Jersild: Svenska visor (En vägledning för studiecirklar)
Visdiktare från 1600- och 1700-talen

Under frihetstiden ökades det redan tidigare märkbara inflytandet från fransk visdiktning. Dessa influenser märks inte minst i Olof von Dalins ( 1708-63) diktning. Flera av hans visor är emellertid medvetna pastischer på olika svenska folkvisor. Barnvisorna finner man efterbildade i "Skatan sitter på kyrkotorn", balladerna t. ex. i "Engsövisan" och "Hattvisan". Bland hans andra visor kan nämnas "En Celadon gav fröjderop" (melodi La Folia, se härnedan rörande Sinclairsvisan och jfr ovan, s. 20), "Bort med höga ting", "Förblindade värld", "Kulna höst med regn och töcken" (Gröna visboken s. 197), "Jag svär, sad Malin, vid min hy" samt "Så skall man enslighet i största sällskap finna". Den sistnämnda har i traditionen utsatts för rätt kraftiga förändringar och fått stor spridning som "O tysta ensamhet". Också Hedvig Charlotta Nordenflycht författade ett antal visor, som på sin tid rönte en icke obetydlig popularitet. Frihetstiden blev en glanstid för den politiska visan. Under senmedeltiden hade visan använts som politiskt propagandamedel, men under Vasaregenterna och kungarna av Pfalziska huset med deras mer eller mindre enväldiga regering fanns ingen plats för politisk opposition. Frihetstidens strider mellan Hattar och Mössor erbjöd däremot en god jordmån för partiinlägg i visform. Dalin ställde sin penna i hattpartiets tjänst. För hattpartiets antiryska, aktivistiska politik pläderar också den av tidens visor som fick den största spridningen: Anders Odels Sinclairsvisa "Sist när på ljuvlig blomsterplan" (en strof tryckt i Gröna visboken, s. 282). En annan populär visa, där den politiska udden dock är mindre framträdande, är O. Carelius' "Hönsgummans visa". Under den gustavianska tiden framträder många visdiktare, främst C. M. Bellman (se om honom i nästa avsnitt). Av Bellmans samtida författare av sällskaps- och dryckesvisor kan nämnas Johan Elers, Johan Wellander och Samuel Olof Tilas, vilkas alster stundom förblandats med Bellmans. Till att börja med ville man under denna epok trots visproduktionens omfattning inte fästa större avseende vid visan som poetisk genre, men sedan J. H. Kellgren skrivit sitt lovordande företal till "Fredmans epistlar" 1790 svängde bladet, och visan blev högsta litterära mode. 1790-talet har med visst fog kallats "visornas tidsålder". En man, som i flera avseenden var ett slags centralgestalt inom 1790-talets visproduktion, var tonsättaren Olof Åhlström (1756-1835). Han redigerade melodierna till Bellmans tryckta samlingar, han komponerade själv många vismelodier samt hade ett eget tryckeri, varifrån bl. a. de stora samlingarna "Skaldestycken satta i musik" (1794-1823) och "Musikaliskt tidsfördrif" (1789-1835) utgavs. Häri ingår visor med text av bl. a. F. M. Franzén, (1772-1847), Anna Maria Lenngren (1754-1817) och musik av förutom Åhlström själv av J. F. Palm (1753-1821), J. M. Kraus (1756-92) m. fl. Delvis gör sig här en märkbar påverkan från den danska sällskapsvisan gällande. 11. Välj ut någon eller några av de i avsnittet nämnda namnen och studera dem närmare, t. ex. Holmström eller Dalin!